”Litteraturen är en nödvändig återspegling av vår verklighet” och att den verkligheten inte är snygg framgår extremt tydligt i Yellowface. Är du stark nog att tumla runt i en hypermodern och urban, ytlig och kapitaliserad uppmärksamhetsekonomi som svänger efter populism och drev i sociala medier befolkade av okunniga domare ivriga att döma trots bristande underlag, där moralen tycks fastslagen av Ayn Rand varför rasism och egoism är stöttepelare, då tycker jag absolut du ska läsa Rebecca F. Kuangs (f. 1996) cyniska och smarta samtidsroman. Själv blir jag alldeles matt av att vara i den amerikanska hetluften där Taylor Swift är en vit makt-barbie och Trump-väljare är tillräckligt många för att påverka marknadens behov. Jag tycker synd om oss som lever nu och det har jag sällan känt så starkt som när jag läser Yellowface.
”Det bästa sättet att komma undan med en lögn är att tala högt om den.”
Ploten får högsta betyg av mig. Jagberättaren amerikanskan June ger ut en storsäljande bok om ett relativt okänt kapitel i historien; hur kinesiska arbetare utnyttjades under första världskriget, vars manus hon stulit från en död klasskompis. Jag tänker att det här är den anda boken jag läser i år med Fausttema där protagonisten gör något omoraliskt som vore hen i maskopi med djävulen.
”Det som spelar roll är vad publiken vill ha, och ingen bryr sig om grubblerierna hos en vanlig vit hetero tjej från Philly. De vill ha det nya och exotiska, de vill ha mångfald, och om jag vill hålla mig flytande är det vad jag måste ge dem.
June är opålitlig som person och som berättare. Egentligen tycker jag inte att hon är så bra på att ljuga, men hon är en skamlös narcissist, okunnig och korkad varför hon också lyckas lura sig själv. Det är väl något vi människor håller på med mer eller mindre, men här på en nivå som jag inte tror någon kan känna igen sig i. Hon är vit och känner sig ”tråkig och överflödig”. Hennes skrivande kretsar kring avundsjuka, marknadsbudgetar och pengar. Hon (inbillar sig att hon) avundas kassapersonalen för att de har ett ”okvalificerat arbete att fördriva tiden med”, själv kan hon inte ta ett sådant för att hon ”vill att världen ska vänta med andan i halsgropen” på hennes nästa alster, hon vill bli odödlig. Jag har sett att flera läsare sympatiserar med henne, det gör inte jag. Kärringen är ju psykopat!
Med tanke på hur mycket jag äcklas av huvudpersonen och miljön är det svårt för mig att hylla den här boken. Det var en jobbig läsupplevelse och jag hade inte slutfört den utan självdisciplin. Jag tycker att Junes karaktär är onödigt överdriven och övertydlig samt ojämn. Vissa stunder är hon närmast svagsint och i andra känns det som att F. Kuang kikar fram, då June plötsligt slänger sig med referenser och kunskaper som inte passar in i bilden. Kanske hade en roman i tredjeperson tilltalat mig mer, då hade F. Kuang kunnat briljera fritt och texten hade inte behövt vara så ytlig och historielös. Jag är inte helt förtjust i den dramatiska kurvan och tycker boken är för lång.
Dock är idén, metagreppet och spörsmålen om författande, marginaliserade grupper, lidande, rasism, tolkningsföreträde och plagiering så jävla bra.
Jag skulle egentligen läsa Den siste Teaterdirektören: Berättelsen om Benny Fredriksson men jag orkar inte med en till bok om vår trista verklighet med digitaliseringe och sociala mediers haveri. Jag skulle gärna läsa en bok som utspelar sig i Asien.
”Jag läste någonstans att asiaters artighet beror på ett kulturellt koncept som går ut på att låta den andra rädda ansiktet. De kan döma skiten ur en på insidan, men på utsidan låter de en åtminstone slippa undan med stoltheten i behåll.”
Senaste kommentarer