Utanför revet av Veronika Malmgren

Ingen handling, bara stämning ”no plot, just vibes, kanske inte är helt korrekt genre för Utanför revet, men nära på. Det finns en handling här, i överkant till och med, det finns naturbeskrivningar att riktigt mysa med och en stämning som trots – eller snarare tack vare – en mycket stillsam och lågmäld prosa håller mig lika alert som en blixtbländad tacka.

Huvudpersonen är 39 år och heter Claire. Hon har tre barn; Ellie, Flo och bebisen Ava, tillsammans med Paul som är marinbiolog. De har nyligen lämnat London för Isle of Mull på Skottlands västkust för att Paul fått forskningsanslag. Där bor de i ett jättestort och lyxigt hus tillsammans med barnflickan Krystyna (en present från Pauls föräldrar). Claire är ledig från jobbet som curator. Det är en modern familj tillhörande en hög klass vi följer genom 410 sidor. Eller hur modern är den egentligen?

Trots att berättarperspektivet är första person singular känns det inte som att det är Claire som berättar. Hon är distanserad och sval, som bedövad. Hon ser givetvis Skottlands vilda vatten, höga berg och karga heder men det påverkar henne inte särskilt. (Mig däremot!) Hon har fördomar om invånarna och tänker på vildkattens ohyra istället för att charmas av dess gullighet.

Tidigt i boken förstår jag att det är en begåvad författare jag har att göra med. När Veronika Malmgren beskriver hur Claires blixt skrämmer fåret, hur gästerna funderar på om det är toppen av Ben Nevis de skönjer och hur djurskötaren Nialls konststudier förvånar, gestaltar hon Claire på ett sätt som imponerar. Malmgren berättar precis lagom mycket med tonträff. Claire lever upp för mig som en människa av kött och blod, jag känner med henne och irriterar mig på henne. Som det brukar vara med människor. Malmgrens prosa spänner en båge genom de första 390 sidor. Jag är på min vakt eftersom det finns ett alltjämt överhängande hot om att den här bubblan ska spricka.

Man styr inte över kärleken sägs det. Kanske håller Malmgren inte med? I vilket fall är jag glad för att hon ställer frågan och överlåter svaret åt läsaren.

Boken heter ju faktiskt Utanför revet och där håller Claires lillebror till. Han är missbrukare och har ingen egen familj. Läsaren förstår revet som en ram som bildar en pool i vilken Claire simmar. Revet är för mig också en metafor för gränsen som håller Claire på plats. Så länge hon håller sig innanför följer hon normer och förväntningar på henne som monogam, mamma i en kärnfamilj.

Femtiotalets hemmafruar var en statussymbol, men alla vi som läst om Sandbergs Maj vet att det var, om inte alla gånger en fysiskt, så alltid en mer eller mindre psykiskt, utmanande position. Att lämna arbetet och kollegorna för att tillbringa sina dagar i hemmet passar somliga bättre än andra, oavsett kön. Hur mycket hon än älskar sina barn blir hon inte stimulerad av att rulla mjuka bollar och bygga torn av klossar. Claire lever i en tid åtta decennier senare, men fortfarande råder förväntningar på att kvinnan ska vara hemma med sina barn.

Paul är också mycket realistiskt framställd. Han är ansvarstagande när det gäller barnen, alltid respektfull och trevlig. Men han är också mycket engagerad i sitt arbete. Det är han som drar in pengarna, han som valt platsen och han som bestämmer när de ska åka tillbaka till London. Man kan tro att de rådgör tillsammans, men det är han som har makten. Även detta perfekt gestaltat. Jag vill också nämna Malmgren smakfulla sätt att skriva sms-konversation och hur mobiltelefonen har en stor del i vår vardag. Det enda jag egentligen ifrågasätter är att Claire kan simma i kallt vatten utan att vara rädd för mjölkstockning.

Det här var riktigt bra, jag vill läsa mer av Veronika Malmgren. En roman ur Krystynas perspektiv hade varit något.