Jag brukar inte strössla triggervarningar men nu vill jag faktiskt flagga rött. Den här essäsamlingen om de Jugoslaviska krigen är mycket tung och realistisk, den fick mig på fall, fritt rakt ner i mörkret. Förmodligen är det den bok som fått mig att må sämst av alla mina läsupplevelser. Hade inte Slavenka Drakulić varit så skicklig hade jag kanske inte skrivit om den alls. Det tar emot.
Det tar sannerligen emot. På grund av hopplöshetskänslor tror jag. Det här att människor låter det hända gång på gång, nu är det krig i Ukraina och på många flera platser. Människan kan uppenbarligen inte lära av historien – kan det bli mer deprimerande?! Jag vill, som Drakulić skriver i förordet (1993), fortsätta tro på ordets makt, på nödvändigheten av att kommunicera. ”Nu är det det enda jag säkert vet att jag tror på.” Men hur ska man kunna tro på någonting? Når de nödvändiga orden rätt? När ett krig väl drar igång är allt för sent, det vittnar Drakulić om. ”Ingen kommer ut hel på andra sidan.”
Redan i förordet knockar hon mig. Det var för författaren precis som för oss här, hon såg på reportage från krigsdrabbade länder och tänkte att det måste vara omöjligt att leva där. 1991 kom kriget hem till henne i Zagreb och hennes beskrivning av hur krig på djupet påverkar enskilda människor drabbar mig skoningslöst. Det börjar med förvirring, det går inte att ta in vad det är för en ”mytisk varelse” som närmar sig, man vägrar inse faran, tillslut tar vidundret struptag, man börjar föreställa sig sin egen död och får mardrömmar. Man skapar en alternativ verklighet, blir så småningom en ny person med andra värderingar.
”Det stannar inte vid insikten att du är dess offer, det griper djupare än så. Krig driver dig till den smärtans punkt där du tvingas inse och erkänna på vilket sätt du är delaktig i det, blir dess medbrottsling.”
Omslaget utlovar ”fragment från andra sidan kriget”, och det är just vad som bjuds. Balkan Express börjar där nyheterna slutar. Essäerna skriver hon mellan 1991-1993 och de handlar inte om döda kroppar och trasiga hus. Hennes fokus växlar mellan det specifika krig som hon drabbas av och strukturella följder som gäller för alla krig. Kroatien höll sitt första demokratiska val 1990. Då röstade folk i första hand mot kommunisterna. Nationalismen blomstrade och 1991 började kriget. Inledningsvis försöker författaren hålla fast i det vanliga livet som hon känner det men snart tvingas hon acceptera att det är krig. Hon flyr från Kroatien till Sloveniens huvudstad Ljubljana. När hon av en främmande man blir beskylld för att roffa åt sig av slovenernas skattepengar tänker hon: ”Samtalet där på flodstranden hade ingenting med oss att göra – universitetsläraren från Ljubljana och författarinnan från Zagreb. Det var kriget som talade genom våra strupar, anklagade oss, reducerade oss till två motståndare, tvingade oss att rättfärdiga oss.”
Drakulić skriver med stor psykologisk medvetenhet om sina egna betraktelser från krigets insida, erfarenheter av att vara flykting, intervjuer med soldater och andra flyktingar, mediarapporteringens misslyckanden (”en dödens pornografi”) med mera.
”Jag söker fortfarande efter något i hennes ansikte, spår av krig. Till slut förstår jag: hon är sminkad. Det är det som är förbryllande med henne, gör hennes situation ännu mer overklig, tror jag. Hon har samma ansikte som förra gången jag träffade henne men det är som om sminket överbryggar tiden, kriget, själva hennes tragedi. Det är det som inte passar in i bilden av en flykting.”
Författaren beskriver hur hon tappar sin identitet – den som brukade bestämmas av utbildning, yrke, tankar, karaktär – och hon blir en av 4,5 miljoner kroater. ”Krig reducerar människor till nationaliteter.” Andrafiering är nästa steg. ”När begrepp som ”dom andra” får fotfäste blir det ofattbara möjligt.” Och sen avslutar hon med putta hål på den skyddande bubbla vi använder oss av som går ut på att utse monster. ”.. den ondska de representerar kan identifieras och sedan isoleras, kastas i avgrunden och dödas. Det är därför vi måste koncentrera oss på hans verkliga, och inte på vår möjliga, skuld”.
Den här krossar mig. Jag blir nästintill apatisk när jag läser. Förlorar glädje och hopp. Idiotiskt nog lyssnar jag på Är detta en människa av Primo Levi samtidigt, dubbeldepression. Det här är en fantastiskt fint författad bok men fy fan vad den tog. När jag vinkar av Balkan Express som åker vidare mot nya krig antar jag, lämnar den mig tom som en glasklocka inombords.
1 ping
[…] 11 från Frankrike, 10 från Danmark etcetera. Nya länder för 2023 är: Syrien, Andorra, Senegal, Kroatien, Moçambique, Kuba, Estland, Rwanda, Lettland, Litauen, Pakistan, Kamerun, Belgien, Slovenien, […]