Den här lilla boken har tjugo år på nacken, men den har tyvärr inte alls mist sin relevans. Bäst vore nog om jag läst den då, när jag själv var 21. Då hade den stackars huvudpersonen, som i panik över att inte veta vad hon ska arbeta med drar på sig en depression, kanske kunnat lätta min egen ångest. Inte för att jag trodde att jag var helt ensam om att mest ängslas över att ha ”hela livet” framför mig. Men igenkänningslitteratur är alltid av godo. Dranger lyckas med precision formulera problematiken och känslorna den ger upphov till. Att säga farväl till sina snorhöga förväntningar, mål och ambitioner kan vara ett sätt att ta sig ur. Jag bara valde en utbildning på måfå tillslut, så kan man också göra.
Att söka efter någon slags identitet, halvt duka under av prestationsångest och ständigt nedvärdera sig själv är vad fröken Märkvärdig håller på med och unga Nina känner igen sig. Att läsa den här boken var som bläddra bakåt i min egen historia, (bortsett från krävande föräldrar och illustrationsambitioner). Jag har en känsla av att vårt meritokratiska, nyliberala samhälle där man ska marknadsföra sig själv spinner vidare i fel riktning vilket gör att kraven på dagens unga är ännu högre idag än för tjugo år sedan. Efter gymnasiet räknade jag iskallt med arbetslöshet, men kunde i alla fall hitta boende. Idag står unga som saknar kontakter utan både arbete och bostad. Hepp!
Det finns säkerligen många (nyare) böcker på det här temat, men jag tycker ändå att alla tjugoåringar ska läsa den här. Eller varför inte se filmen.
Den passus som avhandlar hur föga troligt det är att psykologen kan lösa problemet gillade jag extra mycket.
Påminnelsen om att identitetssökande är ett problem för priviligierade, är viktig!
Senaste kommentarer