En bok kommer lastad! Med vad då? Skuld och själväckel.
Antigua är en liten plats i Västindien, dit vita semesterfirare kommer dragandes med slappt hull och feta plånböcker. I den här essän från 1988 riktar författaren sin speciella röst direkt till oss vämjeliga turister. Vi från Europa är värst.
”Det du alltid har misstänkt om dig själv i det ögonblicket du blir turist är sant: En turist är en motbjudande person. […] Motbjudande, det är vad du är när du blir turist, ett motbjudande, tomt ting, ett dumt ting, en sopa som stannar till här och där för att titta på den ena och ta en smakbit av det andra och du skulle aldrig komma på tanken att människorna som bor på det ställe där du just stannat till inte står ut med att se dig…”
Elaine Potter Richardson föddes 1949 och växte upp på Antigua som då var en brittisk koloni. Hon skickades som tonåring till USA för att arbeta och skicka hem pengar. Efter många år återvände hon som framgångsrik skribent med nytt namn. Det hon upplevde då – exempelvis Mill Reef Club, en privat klubb i Antigua bara för vita, de enda antiguaner (svarta människor) som tilläts komma in där var tjänstefolket – utmynnade i den här fenomenala essän, nu mera en modern klassiker. En liten plats borde vara obligatorisk för alla vita människor att läsa. Den skulle finnas i alla stolsryggar på flygplan.
Det första som slår mig när jag läser Jamaica Kincaid är att de enormt avgörande brott som genomfördes i kolonialismens namn , fått och fortfarande får orimligt lite uppmärksamhet. Trots att det är väldigt väsentligt för Europas historia och nutid. Jag tror jag gick igenom hela grundskolan och gymnasiet utan att lära mig vad kolonialism/postkolonialism är. DET ÄR ORIMLIGT! Jag blir fruktansvärt arg när jag läser om det så vad ska inte människor som lider av det vara?
”Har du någonsin funderat över varför vissa människor spränger saker? Jag kan föreställa mig att om mitt liv tagit en viss vändning skulle både Barclays Bank och jag ha förvandlats till aska. Försöker du någonsin förstå varför vissa människor som jag aldrig kan komma över det förflutna, aldrig kan glömma och aldrig förlåta? Det beror på Barclays Bank. Bröderna Barclay är döda. De människor som de handlade med, de människor som för dem endast var handelsvaror, är döda. Det borde inte vara så att de fick samma slut, och himlen är inte belöning nog för en del och helvetet inte straff nog för andra.”
Det andra som slår mig är hennes hantverksskicklighet. Den täta, obarmhärtiga och vindlande prosan har en unik stil och håller konstant hög nivå. Jag får känslan av att hon har en alldeles särskild förbindelse mellan sitt medvetande och skriftspråket. Hon kan skriva om allt efter att hon låtit det passera genom sitt filter som sönderdelar makt. Hon synar och plockar isär maktstrukturer och blottlägger den ena orättfärdigheten efter den andra. Men i hennes prosa finns ändå inte mycket sorg, här finns kraft, klargörande, intelligens och humor.
Hon tycker att man ska bita den hand som föder en – det märks i hennes text. En ”bra antiguan” anpassar sig, men vår författare kände tidigt att det var ren ondska. Hennes drivkraft är att säga sanningen, främst om orättvisor. Sanningen är ett spektrum av saker till skillnad från lögnen som är en död sak.
Efter att den här essän publicerats var hon rädd att bli dödad. Men hon lever – idag fyller hon 74 år! Bästa sättet att hylla henne tror jag är att läsa och lära av hennes böcker. En win-win-situation!
Senaste kommentarer