Jag har lyssnat på Spanska trappan av Birgitta Stenberg, uppläst av Lo Kauppi (en favorituppläsare), utgiven första gången 1987.
Likt Kärleken i Europa och Apelsinmannen är det här en åtminstone delvis självbiografisk berättelse. Bara det att jag tycker inte att det är en berättelse, utan två. Den första handlar om Gullan, en skicklig skribent som svälter sig för att hennes alkoholiserade man ska älska henne mer, till mannens förtret som föredrar henne kurvig. Den andra handlar om Birgitta Stenberg i Rom. Givetvis gör Stenberg skäl för sitt rykte, hon sägs vara den som tog begreppet knark till Sverige. Vistelsen i Rom handlar om narkotika, sexualitet, skrivande och vänskap.
Det är en härlig atmosfär Stenberg skapar med sitt vågade och frigjorda leverne. För mig finns nästan ingenting att känna igen sig i. Stenberg framstår som en hjälte som alltid håller huvudet kallt och aldrig tappar ansiktet. Hon är verkligen inte den sortens författarinna som är bjussig och delar med sig av pinsamheter. Möjligen kan man tolka det öppenhjärtigt att hon berättar om sitt amfetaminbruk och det att hon vill leva monogamt med ”sin” tjej Vittoria.
Jag förstår inte uppbyggnaden med de här två skilda berättelserna i en. Men båda är i och för sig intressanta. Och språket är prima.
Senaste kommentarer