Lektioner i kemi av Bonnie Garmus

Ge mig sinnesro att acceptera att jag inte kan förändra vad andra människor tycker om böcker jag inte gillar.

Jag var verkligen tveksam, tramsvarningslampan blinkade frenetiskt, men så var det flera stycken (vanligtvis kloka) bokslukare i mina flöden (ni vet vem ni är;) som lovordade den. Den har vunnit priser och är dessutom högt rankad på goodreads. Äsch, nu ska jag inte vara så stel och tråkig, jag ger den en chans, tänkte jag.

Det borde jag inte ha gjort. Eftersom jag inte kan lämna böcker oavslutade har jag i fjorton timmar haft Lena Endre på speed i öronen. Hon läser fantastiskt bra även i hastighet 1,5. Den här romanen ska vara rolig, men det är inte min humor. Milt sagt.

Jag må framstå som en realistjunkie, men det är inte hela sanningen. Jag kan visst tjusas av sagor och magi, men premisserna för diegesen måste stämma med sitt eget regelverk, alternativt bryta mot den på ett underfundigt sätt. Den här romanen är full av anakronismer och utger sig för att vara feministisk men gör misstaget att med hjälp av stereotyper höja upp en kvinna på bekostnad av andra. Jag kallar det för ”Millafeminism”. Låt dig inte luras av namnet, det är mer likt misogyni än feminism.

Begreppet Millafeminism kommer från boken om Alfons och Milla av Gunilla Bergström (1985). De andra pojkarna retar Alfons för att han leker med en tjej. Men Milla ”är ingen tjej, hon är Milla”. Milla är nämligen cool, modig och rolig, hon gråter inte för småsaker och är på inget sätt lik andra tjejer. Milla besitter med andra ord egenskaper som traditionellt brukar förknippas med pojkar. Millafeminismen tar avstånd från och bjuder in till att se ner på feminina egenskaper och uttryck.

Den ozannolika Elizabeth Zott är kemist på 50-talet. Givetvis är hon vacker och smart, händig och intelligent. Och hon svettas inte! Konstigt nog är hon ändå helt ensam, utan relationer med familj eller vänner. Hon lyckades redan som tioåring genomskåda sin pappa som lögnare trots att han försörjde hela familjen på att lura andra vuxna människor. När Elizabeth väl pratar med exempelvis grannen blir de omedelbart förtroliga. Eftersom människor omedelbart börjar älska henne är det konstigt att hon saknar vänner. Andra kvinnor i romanen (Mads lärare och mammor till andra barn i klassen exempelvis) skvallrar och beter sig dåligt på olika sätt.

Elizabeth vill inte gifta sig och inte ha barn, hon vill göra karriär. Ovanligt bland amerikanska kvinnor på 50-talet, skulle jag tro. Men okej, hon är väldigt vacker/talangfull/perfekt och självklart fanns det sådana som vågade lita till att deras förmågor var tillräckliga för att kunna försörja sig. Men att en så pass ensam person lyckas motstå ett frieri från en man hon också högaktar och älskar, finner jag osannolikt. Han är roddare och får Elizabeth att börja ro också (mer feministiskt hade det ju varit om han hade följt med henne på något istället). Hon blir naturligtvis enormt bra på att ro (erga), så bra att ett manligt roddarlag absolut vill ha med henne, när hon är nyförlöst!?

Som grädde på moset finns här också en hund som heter Halv sju vars medvetande den allvetande berättaren förtäljer. Antropomorfismen får mig att bokstavligen grina illa. Hunden är också jävla smart. Sen kommer ungen, naturligtvis överbegåvad. Det är som att huvudpersonerna som läsaren ska ha sympati med måste vara perfekta. Jag tänker på vad Schunnesson skrev om misslyckanden, endast tillåtna som avstickare på vägen mot succé. Olyckliga äktenskap bryts upp (i verkligheten var väl skilsmässor knappast en grej på femtiotalet), intelligenta läser vidare, upprättelse skipas och orättvisor utplånas. Den ensamme får vänner, ovänner blir sams, barnet har mamman som idol och hunden biter aldrig sönder något. Just så som livet väldigt sällan är.

Feel-goodlitteratur tycks ha omvänd effekt på mig, den glättiga känslan som smetas över skildringen gör mig snarare nedstämd. Dels för att jag själv framstår som en fullkomligt värdelös människa i jämförelse med karaktärerna, dels för att budskapet blir att negativa känslor inte får finnas. Lektioner i kemi innehåller sexuella övergrepp, självmord, orättvisor, övergivna barn och död men ändå går folk bara vidare och lyckas och lyckas och lyckas.

Det som är lite kul är de kemiska kunskaper som författaren förmedlar. En annan bra sak är försöken att avdramatisera uteblivna lyckokänslor för nyblivna föräldrar. I övrigt, zå trizt!