Äntligen är tredje delen här och trestegsraketen om Paola Persson Peroni lyfter nu mot oändliga höjder. Jag gillade ettan, tyckte mycket om tvåan och den här älskar jag.
Paola är en karismatisk tjej som funderar mycket och som gillar samma saker som pensionärer; korsord, gamla saker och museer. Kanske har hon blivit en tänkare för att hennes pappa är död? Hon tycker också om sin vän Sally och nu har hon nog blivit kär i Benji också. Hon är en karaktär för mig och många andra att känna igen sig i. Den fantastiska mormodern som dog i andra boken, finns kvar i minnet och i en medaljong på bröstet. Paola tror att en hundvalp skulle hjälpa mot det ledsna (det tror jag med).
Konflikterna och vardagsdramatiken som purrar läsaren här rör mänskliga relationer. Det handlar om att bemöta ”mobbarna” Natalie, Latifah och Olga, mammas gränslösa vän Camilla, syskonen Mille och Dani och sist men inte minst Benji. Emi Guner skriver mycket klokt om kärlek, vänskap och känslor.
”Viktig insikt: Tyvärr verkar det inte som att man kan bestämma vem man ska bli kär i. Det bara händer! Och det går inte direkt att stänga av det kära heller, fast man verkligen vill det ibland. Det är tydligen bara att försöka stå ut och vänta tills det går över.”
Sen har vi då den ödmjuka och skickliga illustratören Maja Säfströms bilder som är så rasande charmiga, söta och roliga att jag själv blir sugen på att rita. Men nu över till det viktigaste och avgörande med den här tredje boken: DEN ÄR JÄTTEROLIG! Se bara här:
”Likt ett nyfiket litet romantiskt babyspöke höll mina blommiga och ljusrosa trosor på att ta sig ut i världen, genom mitt byxben!”
Jag och min elvaåring skrattade så mycket när vi läste den här boken som visst ska passa till barn i åldersgruppen 6-9 år, men det lilla fruntimret Paola har lindat mig runt sitt finger och där tänker jag sitta kvar och vänta på del fyra.
Senaste kommentarer