Motellivet av Willy Vlautin

Kan olyckliga människor bli lyckliga?

Enligt arbetarklassförfattaren Willy Vlautin är svaret: ja! Han är troligen själv ett exempel. Vlautin växte upp med sin fabriksarbetande mamma och sin bror i Reno (Nevada, USA). Han slog igenom 2006 med den här debutromanen som handlar om just två talangfulla bröder med otur, från Reno. Storebror Jerry Lee tecknar och Frank – förstapersonsberättare – skriver. De saknar föräldrar och hem, kör runt mellan olika motell, försörjer sig på tillfälliga ströjobb, super, spelar och fantiserar om ett annat liv.

Precis som varje gång jag läser Vlautin får skildringen mig att störta ner i en stark sinnesrörelse. Jag landar åter på det amerikanska samhällets skuggsida och får träffa många sjaviga människor, mest män. Motellivet är en inifrånskildring vars prosa levandegör så fenomenalt att det är knappast tal om karaktärer här, utan människor av kött och blod. Dessa människor är så vana vid sin misär att de varken klagar eller kanske ens vet något annat. De är smutsiga och luktar illa, är fula i mun, småkriminella, ofta berusade och högljudda men flertalet har minst lika god moral som vilken entreprenör som helst vars spel och casinos är en anledning till samhällets olycka. Jag blir både förtvivlad och lycklig på samma gång av att läsa om dessa stackars människor som författaren berättar om med samma värme som om det var de egna barnen det handlade om.

Högvattnet stiger i min blick och vid ett flertal tillfällen är jag tvungen att lägga ifrån mig boken en stund för att samla mig. Broderkärleken vilken präglar Frank och Jerry Lees relation tar mig med storm. Det är uppfriskande och närapå feministiskt hur han skriver om pojkarnas förmåga att bry sig om varandra och andra. Jag känner en intensiv glädje och lättnad tillsammans med Jerry Lee när Frank delger sina fantasifulla berättelser. Vlautin lyfter fram berättelsers förmåga att avleda och bryta tankemönster, leda rätt, muntra upp, skydda, inge hopp, bjuda på en paus, rädda livet ta mig fan. Hurra för böcker!

Det här är feelbad som ändå stämmer upp mig ett tonläge. Jag lämnas med känslan av att det finns hopp om en inneboende godhet i människan. Vlautins axiom: Fattigdom, trauma, bristande trygghet och/eller känslan av att inte ha något att förlora kan leda till utsatthet och desperation som kan leda till att man gör dåliga saker, vilket man sedan mår dåligt över och kanske försöker dämpa med droger. Droger leder inte sällan till att man gör dåliga saker och så snurrar spiralen gärna på. Detta innebär dock inte att man är en dålig människa.

Vlautin skriver osentimentalt och rakt på utan krusiduller eller svåra ord vilket gör hans berättelser väldigt lättillgängliga utan att vara banala eller klyschiga. Jag tänker att ungdomar med fördel kunde läsa och berikas av hans böcker, gärna borgarbarnen.

Och vad glad och överraskad jag blev av att möta Charlie från Lean on Pete – honom tycker jag också mycket om. Jag känner att jag älskar män som grupp nu när jag läst den här boken, och det hör väl inte direkt till vanligheten.