Jag var inte jätteimponerad av Vardagar (1), det var för mycket sur gubbe. Men ärligheten och samhällskritiken gjorde att jag ändå var sugen på den här. Förmodligen min egen inre sura gubbe som tar alltmer plats och vill känna sig förstådd. Kanske var mina förväntningar nu bättre kalibrerade för jag tycker det här är en riktigt fin läsupplevelse. Som namnet antyder är det vardagsbetraktelser och njutningar i form av blå himmel och fågelkvitter i kombination med tankar på sex, politik, filosofi, kroppen med mera. Irritation över fågelskit på altanen följer på oro för den globala uppvärmningen. Stora och små bekymmer och glädjeämnen snurrar om varandra i Lundells vardag, liksom i min. På så sätt blir det här en berättelse om vad det är att leva här och nu i vårt land. Eller ja, snarare 2018 som är året den här dagboken berör.
Bitvis är det komiskt och jag skrattar högt, exempelvis när han målar som besatt och allt blir skit, eller när en ruta i badrumsgolvet inte värms upp. Är det värmepumpen som är kass? Minnen från barndomen strös ut som chokladbitar i müslin, det finns inte så många så man njuter extra när man väl får tag på en. Folk som lägger sig för nära på stranden och yogajävlar som ska visa hur präktiga de är, varvas med ilskan över blå politik, samhällets orättvisor och maktmissbruk.
Han är ju sur alltså. Och det ska man väl helst inte va ”i det här jävla landet”. Å ena sidan gillar jag att han är sur, vem är inte det? Privatiseringar, krig, utvisningar, våldtäkter och allt annat som finns att vara arg över. Å andra sidan gillar jag inte när han skriver ner hela människor och öppet delar sin avsky mot exempelvis Annie Lööf.
Det är gulligt att han skrivit ”det finns bra folk av båda könen, av alla kön”. Att han diggar på Beyoncé och läser Brinn Oslo brinn.
En bok är en monolog som ska bli en dialog genom att tala till en läsare. Att lyssna till Vardagar 2 är lite som att samtala med en vän, fast bara lyssna. Människor vill ha något av varandra, och ge en bit av sig själv till någon annan. Jag upplever att Lundell gör just det, han är bjussig, han visar sin sårbarhet och ger mig sin berättelse utan att skönmåla.
Senaste kommentarer