Till träden av Ella-Maria Nutti

Förr i tiden planterade man mitt på gården ett vårdträd som skulle utgöra gårdens beskyddare. Med sina rötter i jorden och grenar sträckta mot himlen fungerade det som en förbindelse till andevärlden samt tidigare generationer. Ett gammalt träd behandlades med respekt och trots sin träiga stumhet uppskattades det för sin varaktiga roll som övervakare av livet.

Ella-Maria Nutti har skrivit – ännu en – berörande roman om en vuxen dotters längtan efter en förälder. Kaffe med mjölk som jag älskade (och som motiverade mig att sluta snusa), handlade om mamman, nu är det pappan som står i fokus. Till träden är en allegorisk gestaltning av ett barns strävan efter att förstå, komma nära, bli sedd och uppskattad av sin far, när han mest liknar, ja just det, ett vårdträd.

Dottern är jaget i boken som blivit dumpad och därför återvänt från universitetsstaden till barndomshemmet. Hon lider av kronisk smärta men är i övrigt en vanlig tjej med vanliga föräldrar. Hennes bröder fick lära sig ta hand om renarna, det fick inte hon. Hon tänker ganska smarta saker som att antingen kan man vara en person som inte vågar visa vad man egentligen gillar, man kanske döljer vilka artister eller filmer man föredrar, eller så gillar man bara sånt som andra gillar. Hon saknar egna preferenser. När det inte går att få till en eld tänker dottern att hon gör fel medans hennes pappa tänker att det är fel på veden.

Scenen är sådan att far och dotter vurpar med skotern och blir fast ute på fjället. De är plötsligt ensamma i världen. Vad som händer i deras relation är mer spännande än att de faktiskt riskerar att frysa ihjäl. Prosan är perfekt; enkel och rak. Mycket förblir osagt och det lämnar plats för läsaren.

Jag gillar att Till träden på samma gång handlar om just träden, miljöförstöringen, samekulturen och människorna, relationerna och mellanförskap. Jag fastnar för när Nutti skriver att ”där det finns träd finns det liv”. Far och dotter må vara vilse i ett kalhygge fattigt på uttalade känslor, han var nära att berömma henne en gång (komiskt avsnitt). Men pappan är där och han lagar hennes favoriträtt när hon kommer. Man kan nog, allrahelst som ung (och bortskämd?), ha större anspråk på en relation än att man ska dela det fysiska rummet. Hon vill att han ska berätta om sig själv och lära henne samiska. Man kan också acceptera och respektera en människa som inte vill prata om sitt inre och sitt förflutna. Ett träd är vad det är, pålitligt och stabilt. Stammen kanske inte kramar tillbaka men att det står kvar och skänker skugga och vindskydd får kanske vara gott nog?