Search for:

KARENINA.SE

Tänk innan du talar, läs innan du tänker!

Hem
Om Karenina
Genomförda utmaningar
Jorden runt
Nobelpristagare
Kareninas favoriter

Etikett: Jean Giono

jan 20 2021

Mannen som planterade träd av Jean Giono

Av Nina i Betyg V

Ett guldkorn! Hoppfullt och inspirerande. Ett förtjusande incitament för diskussion om fiktion vs verklighet.

Favorit, Frankrike, Jean Giono, Klassiker, Kortroman
Lämna kommentar

Senaste inläggen

Mors dag av Klara Wiksten
Alla nattens älskare av Mieko Kawakami
Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon
Om uträkning av omfång [#3] av Solvej Balle
Ännu ett liv av Theodor Kallifatides

Etiketter

Augustnominering Autofiktion Barnbok Barndom Debut Döden Fakta Favorit Feelbad Feminism Filosofi Frankrike Gotland Grafisk Hbtq Historia Humor Hund Kerstin Thorvall Klass Klassiker Konst Krig Kärlek Litteraturvetenskap Ljudbok Migration Missbruk Moderskap Nobelpris Norge Novell Politik Psykologi Rasifiering Recex Religion Sex Sexism Självmord Sorg Sågning Ungdomsbok USA Övergrepp

Senaste kommentarer

Anonym om Mors dag av Klara Wiksten
Anonym om Alla nattens älskare av Mieko Kawakami
Anonym om Tjuvlyssnaren av Maria Ernestam
Anonym om Djävulsgreppet av Lina Wolff
Nina om Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist

Search for:

Bokhyllan

Betyg I
Betyg II
Betyg III
Betyg IV
Betyg V

Läsmål 2024

2024 Reading Challenge

2024 Reading Challenge

Karenina has read 8 books toward their goal of 300 books.

hide

8 of 300 (2%)

view books

Läser nu

Karenina's bookshelf: currently-reading

Min kamp 5

by Karl Ove Knausgård

tagged: currently-reading

Kvinnor som vi

by Dolly Alderton

tagged: currently-reading

Den riktiga solen

Den riktiga solen

by Peimaneh Mollazehi

tagged: currently-reading

Ett hål i själen

Ett hål i själen

by Kjetil Johnsen

tagged: currently-reading

Synden

by Björn Ranelid

tagged: currently-reading

book reviewsbook club

Instagram

karenina.se

MORS DAG av Klara Wiksten ⭐️⭐️⭐️⭐️

MORS DAG av Klara Wiksten ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️

Jag läser andra böcker nu och skulle bara bläddra lite i den här grafiska novellsamlingen. Men den gick ju inte att lägga ifrån sig sen, jag fick lova att sträckläsa.

De nakna blyertsteckningarna som låter skönja resterna av utsmetad blyerts och utsuddade linjer upprättar en direktlänk till min amygdala. Jag blir väldigt rörd och lever mig in i dessa små korta och samtidigt jättestora berättelser som alla handlar om relationen mellan barn och en mamma som dött för tidigt. Som vissa linjer i boken är suddade men ändå kvar är de döda mammorna. Det handlar om hur sorg och saknad slår ut och förvrider känslor och beteenden kanske i många år efter förlusten. (Bonus: att bli upplyst om microchimerism.)

Hur sekulariserad jag än må vara är jag av den bestämda uppfattningen att moderskapet är heligt. Min mamma betyder mer för mig än ord kan beskriva. Under läsningen slår det mig att jag borde egentligen aldrig beklaga mig över någonting någonsin. Jag har fått ha min älskade mamma hela livet och har det än.

En av mina barndomsvänners mamma dog när vi var i tioårsåldern. Jag skäms och vill be henne om ursäkt när jag inser hur lite jag förstått av vilken jävla tragedi det var. Säkert har jag skyddat mig själv mot smärta och rädsla. Med Klara Wikstens verk i mina händer vågar jag försöka förstå och mer ändå – vågar jag känna – hur det kan vara att förlora en mamma och att leva vidare efter det.

Wiksten är en författare med en alldeles särskild förmåga att skildra människors inre. Hennes böcker är lärorika. Bilder och text harmonierar och gestaltar allvarlig realism, ibland humor, fantasi och fakta. Wikstens konstverk för oss människor närmare varandra. Här finns också en skopa kritik mot vårt ”svenska” sätt att (inte) hantera döden.

Fortsättning på Karenina.se

ALLA NATTENS ÄLSKARE av Mieko Kawakami ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ #kareninasfavorit

Efter den här olidligt segdragna gotländsvintern finns det nog inget jag värderar lika högt som ljus. Eller det skulle vara kärlek då. Lika lämpligt som lägligt dyker Mieko Kawakamis nya drömroman upp som handlar om just ljus och kärlek.

Gör dig själv en tjänst och läs boken innan du läser resten av min text, jag har redan avslöjat för mycket.

Vi har att göra med en jagberättare som är 34 år och heter Fuyuko. Hennes namn betyder vinterbarn och hon firar mycket riktigt sin födelsedag på julafton. Den natten brukar hon spendera promenerandes, ensam. Hon älskar den japanska vintern, kanske på grund av svalkan och – gissar jag – för att det är en mörk årstid.

Fuyuko är helt och hållet introvert. Hon är innesluten i sig själv, har svårt att prata och är därför en väldigt ensam person. Läsaren får dock dela hennes inre monolog. Hon arbetar ensam också, som korrekturläsare. Det är ett arbete som kräver att hon kan hålla fokus på den faktiska texten utan att sjunka ner under ytan och dras med i handlingen. Det klarar hon alltför väl även när det kommer till hur hon lever sitt liv.

”Min upprymdhet höll i sig ett tag medan jag vaggades fram på tåget, men där jag satt alldeles stilla mitt bland en massa människor som nästan alla var leende och såg glada ut i det sköna försommarsolskenet som flödande in i tågvagnen, kom min blick att vändas mer och mer neråt utan att jag egentligen märkte när den började göra det, och den där känslan som jag tveklöst hade haft när jag gick ut från förlaget vecklade snabbt och taktfast ihop sig med buller och bång.”

Det är för ljust för min älskade Fuyuko, för mycket, för många människor, som är för glada, för runda och bär för många kassar. Folk är alltför påträngande, ber henne att lämna blod exempelvis och hon säger inte nej. När hon får syn på sin spegelbild ser hon en bedrövlig gestalt, fruktansvärt smal med insjunkna ögon. Hela hon är som ett hålrum med ett hopklumpat medvetande. Som att någon slagit av strömbrytaren.

➡️ Texten fortsätter på karenina.se

MAN KAN INTE HINDRA ETT LITET ❤️ FRÅN ATT ÄL

MAN KAN INTE HINDRA ETT LITET ❤️ FRÅN ATT ÄLSKA av Claire Castillon ⭐️⭐️⭐️

Låt dig inte luras av omslagsflickans undersköna ansikte, änglalika uppsyn och lena hud, det till synes timida sättet att dölja munnen med handen. Bakom den där mjukt lockiga luggen vilar en intelligent och svartsynt författarpersonlighet. Claire Castillon hugger fram sin vassa och kalla prosa, som ur is.

”Jag skulle aldrig söka tröst hos någon av mina väninnor, eftersom vårt förhållande betraktas som så oerhört stabilt. Jag gillar att bli avundad.”

Det här är en liten samling som rymmer tjugotre korta noveller i genren feelbad. Precis som på bilden är det förförande och inte sällan vackert på ytan men därunder brinner det utav helvete. Temat är antiromantik. Här finns inga små och subtila känslor, det är pang på rödbetan och allt mänskligt sölas ner. Det handlar om den misslyckade kärnfamiljen, psykiskt och fysiskt våld, barnmisshandel, arvstvist, incest, otrohet med mera. Novellerna är på ett par tre sidor bara, ofta med en knorr på slutet. Alla är mer eller mindre makabra och sarkastiska. Kvinnorna är uslingar och männen är ännu värre.

”Min man är dum i huvudet. […] Ibland undrar jag om han har varit med om någon olycka som jag inte har blivit informerad om. Han har kanske krockat med en elstolpe och fått en stöt, utan att någon har fått reda på det. […] Det är inte lätt att hålla en hög nivå vid sidan av en man som råkar i extas över att en tvåpack är mycket mer ekonomisk än en tjugofyrapack när man inte äter så mycket yoghurt.”

Jag skrattar faktiskt när jag läser Tolerans tusen (citat ovan) men för resten kan jag hålla mig. Det är lite för mycket av det skruvade och onda, lite för övertydligt. Jag är dock glad att jag hittat Castillon, jag är sugen på att läsa hennes roman Insekt. Tipstack till bibliotekarien i Slite!

#mankanintehindraettlitethjärtafrånattälska #clairecastillon #novellsamling

OM UTRÄKNING AV OMFÅNG av Solvej Balle ⭐️⭐

OM UTRÄKNING AV OMFÅNG av Solvej Balle ⭐️⭐️⭐️⭐️

I septologins tredje del får Tara äntligen sällskap. Nu är det inte bara Tara i den artonde novembers upprepning, utan Tara och Henry. Solvej Balle övertygar när hon beskriver den väsentliga skillnaden mellan att vara fast i tiden ensam eller tillsammans med en lekkamrat. Jämför filosofen Martin Bubers lära om det mänskliga mötet mellan två människor, hur Jag och Du (till skillnad från Jag och Det) innebär att vi ingår en relation med oändlig innebörd. I ett möte är den andre inte ett objekt för min erfarenhet, hen är ett subjekt som är med och skapar mitt ”jag”, liksom jag deltar i skapandet av ett ”du”. Att vara ensam som Tara varit i de två tidigare böckerna, är nästan omänskligt eftersom människan är en social varelse.

”Vi ställer frågor. Vi utbyter erfarenheter. Vi överväger och speglar och jämför våra upplevelser i den artonde november. Vi pratade om tingens opålitlighet, nattens övergångar, vår förvåning och de små striderna med den artonde novembers fenomen.”

Om den första bokens modus operandi var ensamhet och den andra ensamhet och klimatkris så är det nu dialektik och digitalisering som står i fokus. Men varje bok har trots sitt nätta omfång stort och brett innehåll där grundfundamentet består i vad det är att vara människa, filosofi och historia. Med den enkla idé som Balle fick när hon tappade sin väckarklocka 1987 för hon samman sinnen, idéer och det levande livet, och hon gör det bra. Ibland ler jag stort när jag läser hennes prosa för den är så löjligt bra.

Tara och Henry lever i ”en värld som ömsar sitt digitala skinn varje natt”. ”Försvinnandet i det digitala intet” skriver Balle ”var alltför likt tillvaron före den artonde november”. Mobiltelefonerna är opålitliga, likaså den ström av bilder och tecken som forsar fram på internet. Ting – som inte är digitala – går att behålla från en artonde november till en annan om de används eller ligger med i sängen. Det får mig att tänka på alla saker jag samlar omkring mig men som jag egentligen inte använder.

Det är svårt för oss att se det som finns mitt framför näsan, det vi är vana vid. Hur märkligt det är..—> KARENINA.SE

ÄNNU ETT LIV av Theodor Kallifatides ⭐️⭐️

ÄNNU ETT LIV av Theodor Kallifatides ⭐️⭐️⭐️

”Ingenstans är Sverige så likt Grekland som här. Samma ljus, samma kalkrika jord, samma vindpinade tallar. Och havet.”

Theodor Kallifatides (f. 1938) har sommarhus på Gotland. I Ännu ett liv (2017) blickar han tillbaka på sjuttiotalets Fårösund med tre banker, tre livsmedelsbutiker, en bokhandel samt 650 militärer. Då fick utlänningar inte äga mark och inte vistas i Fårösund utan att få godkännande från någon överstelöjtnant (eller liknande). På gotlandsbåten såg han Olof Palme sitta i skräddarställning och äta Lisbeths smörgåsar. Nere på bildäck stod Ford Taunusen fullpackad med bestick och annat som man behöver i ett sommarhus som inte är utrustat. De hade bara en uppsättning på den tiden.

”I min ungdom var jag en äkta Othello. En gång hade jag sett min flickvän i Athen le mot en annan och jag svimmade av smärtan. Det var slut med sådant. Nu orkade jag inte ens svimma.”

Allt var inte bättre förr även om mycket av det Kallifatides blickar tillbaka på skimrar nostalgiskt. Minnen samsas med filosofiska och politiska utläggningar i denna bok som också handlar om och kommer ur skrivkramp. Den drabbade honom 2015 tillsammans med letargi och en känsla av att inte längre vara en människa bland människor.

”Seglarna talar om förlig vind, att skriva är som en sådan. Man dras med. Berättelsen väljer sina vägar och stigar, allt kan hända från en mening till nästa. Jag längtade så mycket efter det.”

Språket och skrivandet är förstås livsviktigt för honom och dess drivkraft tycks komma ut kosmisk fåfänglighet. Han vill bli uppmärksammad och ihågkommen efter sin död. En kompis till honom har sagt att:

”Du min vän skulle springa till din avrättning om de lovade dig att de skulle stå en skylt om det på den platsen. Hon hade inte fel.”

Det är dock inga vassa kanter på minnesspillrorna han drar fram. Han är oväntat rolig och inte mer sexistisk i sina formuleringar än jag kan tåla (numera). Det här är en mysig bok.

”Ibland tror jag att meningen med ålderdom är att skämmas över sin ungdom.”

➡️ Fortsättning följer på KARENINA.SE

UTANFÖR REVET av Veronika Malmgren ⭐️⭐️⭐️⭐️

Ingen handling, bara stämning ”no plot, just vibes, kanske inte är helt korrekt genre för Utanför revet, men nära på. Det finns en handling här, i överkant till och med, det finns naturbeskrivningar att riktigt mysa med och en stämning som trots – eller snarare tack vare – en mycket stillsam och lågmäld prosa håller mig lika alert som en blixtbländad tacka.

Huvudpersonen är 39 år och heter Claire. Hon har tre barn; Ellie, Flo och bebisen Ava, tillsammans med Paul som är marinbiolog. De har nyligen lämnat London för Isle of Mull på Skottlands västkust för att Paul fått forskningsanslag. Där bor de i ett jättestort och lyxigt hus tillsammans med barnflickan Krystyna (en present från Pauls föräldrar). Claire är ledig från jobbet som curator. Det är en modern familj tillhörande en hög klass vi följer genom 410 sidor. Eller hur modern är den egentligen?

Trots att berättarperspektivet är första person singular känns det inte som att det är Claire som berättar. Hon är distanserad och sval, som bedövad. Hon ser givetvis Skottlands vilda vatten, höga berg och karga heder men det påverkar henne inte särskilt. (Mig däremot!) Hon har fördomar om invånarna och tänker på vildkattens ohyra istället för att charmas av dess gullighet.

Tidigt i boken förstår jag att det är en begåvad författare jag har att göra med. När Veronika Malmgren beskriver hur Claires blixt skrämmer fåret, hur gästerna funderar på om det är toppen av Ben Nevis de skönjer och hur djurskötaren Nialls konststudier förvånar, gestaltar hon Claire på ett sätt som imponerar. Malmgren berättar precis lagom mycket med tonträff. Claire lever upp för mig som en människa av kött och blod, jag känner med henne och irriterar mig på henne. Som det brukar vara med människor. Malmgrens prosa spänner en båge genom de första 390 sidor. Jag är på min vakt eftersom det finns ett alltjämt överhängande hot om att den här bubblan ska spricka.

Man styr inte över kärleken sägs det. Kanske håller Malmgren inte..—> KARENINA.SE

DE KOM FRÅN ÖAR av Malin Haawind ⭐️⭐️⭐

DE KOM FRÅN ÖAR av Malin Haawind ⭐️⭐️⭐️

– Naj hu för karlar, säger Hulda från Slite på gotländska. Och det är väl en rimlig inställning på 40-talet kan jag tänka.

Den rakryggade och lite plumpa Hulda är min favorit i den här berättelsen som tyvärr sätter präktiga Dagmar i fokus. Jag tror att Dagmar är baserad på Malin Haawinds mormor vilket kan förklara den mesiga tonen. Jag väntade mig mer riv av en författare som tidigare skrivit Ät din jävel, Sluta skrik för fan och Dra åt helvete.

Hulda är den av Dagmars tre systrar som flyttat ifrån mamma Vera som hakat upp sig på småfolket (demens?) och pappa Birger som jobbar på cementfabriken – som så många andra män i Slite. Dagmar själv jobbar på hotellet Slitebaden och det är där hon möter sin kärlek i sjömannen Holger.

Vi får följa de här karaktärerna under några år och stöter då också på den glada och kurviga Karin, hotellföreståndaren som utsätter sina anställda för sexuella övergrepp, dans i Hejnum och vad-ska-folk-tro-mentalitet. Det är lite feministiskt och lite anakronistiskt, lite intressant och väldigt lite realistiskt. Mer som en saga faktiskt. Helt utan luckor. Allt står i texten, jag som läsare behöver inte tänka. Det tycker jag är synd för jag gillar att tänka. Jag gillar också ordet ”kondis” och undrar varför det inte finns med?

I övrigt en rar romandebut.
#dekomfrånöar #malinhaawind #gotland #slite

KENTUKIS av Samanta Schweblin ⭐️⭐️⭐️⭐️

”När allt kom omkring älskade folk begränsningar.”

I vad som är mitt års tredje Samanta Schweblin, undersöker hon digitaliseringen och globaliseringens framfart och konsekvenser för människors livsvillkor och samvaro.

”Böckerna låg ju ändå där, så slitna och eviga att Martin ibland lekte att de var reliker från en tidigare civilisation.”

Kentuki är en rörlig mjukdjursrobot med filmkamera som är uppkopplad mot internet, har ljudupptagning och översättningsfunktion. I den här kollektivromanen följer vi människor världen över som antingen äger en kentuki eller styr en. De som är matte eller husse till en kentuki följs ständigt av en främlings blick. De som istället styr en har full insyn i någon annans vardagsliv.

”’Reglera’ innebar inte att styra upp en gemensam ordning, utan att anpassa reglerna till fördel för ett fåtal. Företagen skulle snart ta kommandot över hela den bakomliggande businessen med kentukis..”

Schweblin har verkligen tänkt till och visst är det här en intelligent dystopi. Prosan är bra också. Men det blir lite väl tekniskt för min smak, allrahelst i början när läsaren ska begripa sig på kentukis funktioner. Kanske att det fragmentariska upplägget också bidrar till att jag känner mig långt från karaktärerna. Men sen bränner det i alla fall till mot slutet. Jag uppskattar författarens medvetenhet om klass, kön, ras och makt när hon låter sina karaktärer leva i ett allt mer tekniskt och digitalt samhälle där gränsen mellan det privata och offentliga suddats ut. Man skulle kunna se Kentukis som en modern variant av Canettis Förbländningen och dess huvudfråga: Är världen i ditt huvud eller utanför.. eller i en tredje värld som finns på internet?

”Ingen städar lika bra som efter sin egen skit.”
#kentukis #samantaschweblin

BORDE VARA TACKSAM av Sonia Hussain ⭐️⭐️⭐️

Det här är en omtyckt debutbok om en far- och dotterrelation, mellanförskap och att hitta sig själv ”sent” i livet.

Borde vara tacksam är en parallellberättelse om pappa Misan och dotter Nadira. De tänker på varandra och sörjer den bortgångna frun och mamman Sofia, död sedan tolv år, på olika håll. Han i en svensk småstad, ensam, hypokondriker, skeptiskt till att prova nya saker, går motvilligt i samtalsterapi på Nadiras inrådan. Hon runt trettio, i London, nybliven singel efter att ha lämnat Klas och hans exklusiva hudvårdsrutin. Hon är osäker på vem hon egentligen är och äger inte ens bestick.

Protagonisterna fokaliseras omväxlande i varannat kapitel vilket berättar om hur de feltolkar och missförstår varandra. Stundtals något tillspetsat, ofta väldigt likt verkligheten, vid några enstaka tillfällen berörande. Jag skrattar och var tvungen att gråta en skvätt till och med.

Hussain skriver insiktsfullt om rasism, kulturskillnader, kärlek, ensamhet och sorg. Jag uppskattar samhällskritiken och med vilken värme hon presenterar sina karaktärer.

Borde vara tacksam är ett stycke trevligt tidsfördriv.

#bordevaratacksam #soniahussain

Ladda mer… Följ på Instagram

Follow @NinaRuthstrom

Facebook

UTMANING: JORDEN-RUNT-LÄSNING

Jag har läst böcker från 75 av världens 195 länder.

Följ min jorden-runt-läsning här!

UTMANING: NOBELPRISTAGARE

Jag vill (försöka!) läsa minst ett verk av alla som fått Nobelpriset i litteratur.

Jag har så här långt läst 41 av 119.

Följ min Nobelutmaning här!

JAG HAR LÄST 2237 BÖCKER MELLAN JANUARI 2015 OCH DECEMBER 2023

© 2024 KARENINA.SE.

Gjord med av Graphene-teman.