Själens telegraf av Amanda Svensson

Att vara barn och inse att man är en egen person, själv ansvarig för sitt liv och att ens mamma är en annan person som dessutom – om man har tur – kommer att bli gammal och dö, det utlöste en saftig kris hos mig. Jag behövde en vecka hemma från skolan för att gråta mig igenom den. Då var jag tretton år, lika gammal som bokens Iris när vi först möter henne. Vi blir omedelbart indragna i hennes krissituation.

Hon lever isolerat tillsammans med sin karismatiska mamma Grace Watkins på den brittiska landsbygden, utan syskon, vänner och släktingar, hemskolad och med okänd fader. Mamman spår i kort, odlar äpplen och berättar historier. Men ordningen rubbas när hon börjar kasta ut brev genom fönstret och när det kommer en man och frågar efter en Hope Watkins spricker hinnan runt puppan som utgjort Iris trygghet. Hon ramlar ut i den stora, kalla världen som också är en del av verkligheten. Till en början handlar den här romanen om barnets ensamhet som existentiell mognad innebär. Amanda Svenssons gestaltning väcker trettonåringen i mig, det är skönt obehagligt.

”Allt vi äger har vi stulit från varandra.” /Inger Christensen

Omväxlande följer läsaren Iris som trettonåring och nittonåring. Iris barndom tar abrupt slut med en eldsvåda. Hon blir placerad på ungdomshem, hittar senare musiken och kärleken i jesusfiguren Rupert (tror de träffas på Satan´s). Hon inser att det finns en omvärld och i den råder ekonomisk kris. Pundet är lika obundet som mamma Grace är till huset de bor i. Det handlar om att inte få det man vill ha och att kunna behålla det man fått. Jag älskar att Svensson tar pengar och klass på allvar och skriver in det som avgörande i människors liv. Det är mycket realistiskt. Brist på pengar handlar inte bara om att vara hungrig eller inte hungrig – och därför är heller inte lösningen så enkel som havregrynsgröt. Fattigdom tär på själen. Det ska vi ha med oss nu när Sverige går in i en ny kris.

”Ingen blir fattigare utan att en annan blir rikare.”

Amanda Svenssons stil är pigg, otyglad och humoristisk. Lite skruvad som Sara Stridsbergs fast lättsammare och spretigare. Hon fastnar för detaljer som bara ibland väcker något i mig. Jag skulle vilja påstå att hon späder ut sin glasklara prosa med nonsens. Jag som älskar realism och minimalism är inte hela tiden nöjd med Amanda Svenssons sätt att skriva. Men ganska ofta känns det som att hennes prosa går förbi mitt skeptiska intellekt och rakt in i mitt väsen. Som när tändstickan mot ett gammalt plån äntligen fattar eld flammar en epifanisk känsla upp inom mig.

”Det är sanningens paradox: i samma ögonblick som man öppnar käften för att säga den såriga, snåriga sanningen yttrar man troligen den största lögnen i sitt liv.”

S.O.S som i Save Our Souls (eller Save Our Sally?) Med Själens telegraf försöker Amanda Svensson rädda våra själar. För mig är telegrafen en metafor för all kommunikation, som vida översträcker det vi brukar kalla språk. Vi har intuition, magkänsla, minnen, lögner, talande tystnad, arv, andevärlden, kroppsspråk, drömmar, tro, undertryckta trauman, fantasier, ärr, minnen etcetera. Det har kanske inte jättestor betydelse vad folk pratar, lovar, sätter på pränt, skriver under på. Språket är ett trubbigt instrument. Det mitt väsen uppfattar som en sanning är en sanning. Men frågan är om jag helt och fullt kan förmedla den sanningen till någon annan?

”Det finns det som aldrig dör. Åkerfräken, om man så gräver sex fot djupt, försöker plocka varje liten svartrutten rottråd. Fåglarna som följer skördetröskan i skymningen, fåren som följer herden. Systrarna Brontë på heden. Det omöjliga i att verkligen nå fram till en annan människa, och det lika omöjliga i att inte åtminstone försöka. Just det specifikt mänskliga dilemmat dör aldrig.”

Jag är mycket förtjust i mamman med många namn. Jag läser henne som en allegori över en moders komplexitet. En mamma kan vara ens allt, en trygghet, en hora, ett födgeni, en bedragerska, en kameleont. Grace funktion som medium, har sina likheter med terapeutens; de säger de rätta orden som människor vill höra.

”Nådens stora paradox: Om allt är förlåtet är inget förlåtet. Om allt är förlåtet är allting tillåtet.”

Det är inte bara mamman som är komplex. Alla Svenssons karaktärer är. En ungdomsbrottsling som bränt ner ett hus kan också tända en kreativ gnista, tro, hopp och kärlek.

En annan förtjusning är sagan om äpplet. En liten knopp blir en blomma som med rätt förutsättningar blir till ett saftigt väldoftande äpple. Det kan börja ruttna inuti trots att det fortfarande är fast och glansigt på utsidan. Rätt som det är faller det till marken. Ett äpple som släppt sin gren, eller en gren som släppt sitt äpple, har släppt för alltid. Som bekant faller äpplen bara en liten bit från sitt träd.

”..jag visste att ord bara var symboler. De var varken mer eller mindre farliga än de beskrev – de bara var. Som en del av världen och väven. Allt som fanns, fanns redan, vare sig man benämnde det eller inte. Och det som inte fanns, fanns inte, hur mycket man än påstod det.”

Ja, svarar Svensson, vi kan förmedla sanningar till varandra. Genom skönlitterära böcker, konst och musik. Jag vill lägga till; genom att leva med en människa i nära relation under lång tid. I Själens telegraf finns också djuplodande och välformulerade meningar som berör kärlek. Jag känner mig lycklig och lätt när jag slår ihop boken fylld med tillförsikt inför min egen själs telegraf.