Som ett fyrkantigt segel fungerar den här gruppen om fyra huvudpersoner. De är två gifta heterosexuella par samt fyra vänner sedan unga år. När en knutpunkt försvinner blir det obalans i hela stycket. Det fladdrar för vinden och slits sönder.
Det är Alex och Christine, Lydia och Zachary. De är i medelåldern när den sistnämnda plötsligt avlider. Detta sker i diegesens inledning. Den attraktiva och storstilade Lydia blir änka. Alex är intellektuell, författare, tilldragande, gift med och blind för sin fru Christines talanger. Hon är konstnär.
”Äktenskapet innebar kort och gott att man höll fast vid varandra genom dessa på varandra följande metamorfoser. Eller misslyckades med det.”
Det här är dels fint tecknade och hyfsat komplexa porträtt av tre personer i en intressant generation, de var unga på 60- och 70 – talen. Men det är också en berättelse om den självupptagna medelklassens otrohetsdrama och navelskåderi. Jag gillar när Tessa Hadleys intelligenta prosa handlar om identitetssökande, idén om livets ”sanna” form och klass. Men jag uttråkas av den stora mängd utseendebeskrivningar och ”spänningen” som råder i de så kallade vänskapliga relationerna. De som inte är gifta med varandra är otrogna med varandra. Jag fattade direkt att det skulle bli så. Vänskap (utan sexuellt begär) över könsgränserna fungerar ju sällan. Det blir en jävla sörja av brunst, svartsjuka och gyckel för att imponera på varandra.
Sent på dagen kan nog vara något för den som är sugen på den vita medelklassens skådespel. Jag tycker författaren på ett ganska intressant sätt fångar hur klass, kön, talang, utseende med mera avgör personers möjligheter till makt över sitt eget liv. Men jag irriterar mig asmycket på Alex och Lydia och jag funderar på hur vanligt det egentligen är att två gifta par håller ihop som intima vänner i över tre decennier.
Tyvärr är jag inte imponerad av uppläsaren av ljudboken heller.
Senaste kommentarer