Rapport om Adam av Jean-Marie Gustave Le Clèzio

2008 års Nobelpristagare i litteratur debuterade som romanförfattare 1963 med den här i mitt tycke oerhört knepiga boken. Den handlar om Adam Pollo som med sitt namn för tanken till mänsklighetens idiotiska sidor men också till en sinnessjuk man. Adam vill inte smutsa ner sina händer med guld däremot vill han vara ensam med sina snurriga funderingar om existensen och andra abstraktioner och därför uppehåller han sig i ett tomt hus vid stranden i Nice. Huset är inte hans och det är den första märkligheten i en väldigt lång rad dito. Den här romanen prövar sin läsares självförtroende och tålamod.

Jag känner mig som en korkskalle och det är aldrig roligt. Långa och många är lässtunderna ihop med J.M.G. Le Clèzio (f. 1940) då jag i princip inte fattar någonting. Adam har dåligt grepp om verkligheten, han vet inte ens om det är natt eller dag. Berättarperspektivet är tredjeperson men det är ingen hjälp, förrän mot slutet då vi får tillgång till ett brev skrivet av Adams mor. Äntligen kan jag andas ut när jag inser att det är inte jag som förlorat förmågan att läsa och begripa text, det är författaren som spelar mig ett spratt. Det var i och för sig lite kul känner jag nu så här i efterhand.

”Men det var ingen mening i alla dessa ord, alla dessa yttranden, som blandas med varandra. Ni var alla män och kvinnor, och jag hade aldrig förr känt lika starkt i hur hög grad ni representerade ett enda släkte. Helt plötsligt skulle jag velat fly till myrorna och lära mig lika mycket om dem som jag visste om er.””

Rapport om Adam har jämförts med Sartres Äcklet och visst känner jag igen begrepp och tankegångar från existentialisterna. Adams tankenötter handlar om filosofi, ontologi, antropomorfism, alienation med mera men den här rappakaljan som dessutom samsas med Adams anteckningar och brev, tidningssidor, bruksanvisningar, tomma parenteser, överstruken text och upplysningar i stil med ”klockan är fem minuter i tjugofem” ger mig faktiskt nästan ingenting.