En människa blir till genom andra och genom slumpens skördar. I det här släkteposet lämnar en mamma en (förnedrad?) pappa för en annan man. Pappa Gunnar förlorar kontakten med sina tre söner vilka måste orientera sig i det, gentemot varandra och andra i det norska samhället med klasskillnader, politik, könsnormer, krig och åren som går.
Geir Gulliksen har valt ett märkligt berättargrepp med en allvetande berättare som både är och inte är allvetande. ”Så måste det vara med hennes röst också, tänker han, tänker jag, att hon har låtit en anatomisk fallenhet för djup klang få råda..” Det vänjer jag mig dock vid till skillnad från kompositionen som jag uppfattar som undermålig.
Jag stapplar runt i den här romanen, jag har det inte dåligt på något sätt, prosan är bra, men jag vet inte vart jag ska och varför jag är här, tills jag hittar porten in till berättelsens syfte. Då börjar fåglar sjunga. Det är först efter 200 sidor jag förstår att det här är en idéroman om att vara en identitetssökande människa (eller snarare man). Övre port, nedre port handlar om vilsna män i olika generationer som i sin strävan att inte framstå som löjliga blir just det. Det är svagt att inte våga visa sig svag.
Jag ryser när jag läser avsnittet om hur identiteten kan bli ett litet rum utan fönster och stängd dörr. När en pappa tvingas släppa taget om sin tonårsdotter blir jag rörd och jag nickar instämmande när samma tonårings nycker och snabba svängar mynnar ut i en spännande analys om rigida versus rörliga personligheter. Men freds- och vapendiskussionen som slutar i ett försvar för vapenfabriker lämnar en obehaglig eftersmak.
Det finns många väl gestaltade avsnitt som får mig att hålla andan, men också flera alltför detaljerade scener som inte påverkar mig alls. Romanen saknar driv bitvis, känns slarvigt sammansatt och helhetsintrycket blir därför mediokert.
Senaste kommentarer