”I have already lost touch with a couple of people I used to be” /Joan Didion
Jag tyckte väldigt mycket om Elin Willows stilsäkra debutroman Inlandet bland annat för att den utforskar något av det mest förbjudna i vår tid; passivitet. Att varken tycka eller vilja speciellt mycket utan mest bara ta det som står till buds, tolkar jag närmast som aktivism. Till min stora glädje fortsätter Nya namn på samma tema. I Inlandet var det en plats som lamslog huvudpersonen, nu är det vänner, tiden, som står i fokus.
Det börjar i Stockholm. Sofia – vår huvudperson och berättare – går på gymnasiet när hon får en bästis. De hittar punken tillsammans och framförallt upptäcker Eva vad tvåsamhet är. Glaskupan som omringar dem ställer friidrotten och andra kompisar i periferin. När Sofia kysser en kille är det kompisens blick hon söker. Det är helt realistiskt och den strama prosan låter sig icke tänjas av de stora känslorna det medför när två försöker sammansluta till en. Jag blir helt uppslukad av känslan som kommer till mig så starkt, hur det var då när vännerna betydde allt.
”Det tar alltid några minuter innan vi är i kapp varandra. Som att tiden ifrån varandra, tiden vi är med andra, skulle få oss i otakt bort från det som är vi. Jag är någon annan med henne även om det känns som om jag är mest mig själv just då. Men vi kommer dit, kommer tillbaka dit som är vi.”
På finaste prosa flyter berättelsen sakteligen vidare via detaljrika vardagsbetraktelser till del två som utspelar sig i London, tillsammans med en ny bästis; Flo. Här är det alltså en ny stad, nytt språk, nya människor, ny mat och nya rutiner som sätter standarden men tvåsamheten med Flo är högst bekant. Samma relation men nya namn. Sofia heter nu Eva (när någon kallar henne vid fel namn rättar hon inte, det blir för stor apparat), men är fortsatt den som följer, hon gör en likadan tatuering som Flo. De är helt nära och i mellanrummen när de inte är det, exempelvis vissa nätter slipper oroliga tankar och rädslor fram. Jag blir berörd av och kan verkligen identifiera mig med den tyngdkänsla som det innebär att ha hela ovissa framtiden framför sig. Det kan vara ganska jobbigt att vara ung och att ha oändligt med val framför sig, och det där fångar Willows mycket bra.
”Jag tänker ibland att jag uppskattade att bo i London mer innan jag flyttade hit och jag kanske kommer att göra det mer sen än vad jag gör nu.”
”Det är som om allt är en väntan på något. Innan jag fick jobbet tänkte jag att det var det som jag väntade på. Att så fort jag fick jobbet så skulle väntan vara över och allt börja. Och ett tag kanske några dagar kändes tillfredställelsen just på det sättet. Som om jag nått ett mål och var framme. Men ganska snart fanns ändå den rastlösa känslan där igen. Som om ingenting någonsin är färdigt.”
I del tre är Eva i Åbo, med ytterligare en bästis som (också?) heter Sanna. Hon träffar på sin gamla gymnasievän och får anledning att tänka nytt om hur det egentligen var då. Man kan som bekant aldrig stiga ner i samma flod två gånger. För mig är det där så starkt förknippat med olust, att med den vuxna hjärnan tänka kring hur mitt yngre jag agerade. Brrr… Men som tur är skriver Willows snyggt och kärnfullt om det mänskliga varandet och hur tid, minnen, människor och personligheter som hör samman med jaget passerar, vilket är mycket mer intressant än att älta sina egna tonår, igen.
”Det fanns aldrig någon tydlig övergång till vuxenvärlden. Det förvånar mig mest så här i efterhand.”
Jag misstänker att somliga kommer läsa huvudpersonen som homo- eller åtminstone bisexuell med tanke på det rus som kvinnorna försätter henne i. Men jag tror faktiskt inte att det stämmer. Jag tror att författaren vill visa den makalösa kraft som kvinnliga vänskapsrelationer kan innebära.
Senaste kommentarer