Jag måste ha varit på helt fel humör för den här boken. Jag är i och för sig aldrig på humör för fantasy. Den borde egentligen läsas i december, som en julkalender. Den har nämligen 24 kapitel och utspelar sig i juletid. Eller så var det min bristande fantasi som satte käppar i hjulen, för jag upplevde ingen magi. Jag tyckte mest att den här sagan om tåget som kan föra ”förlorade” människor åter, är konstig. Jag får inte ihop det, hakar upp mig på bristande logik.
Nattexpressen är omtyckt, har vunnit priser och allt. Obegripligt, enligt mig. Jag gillar egentligen idén om att fantasin öppnar dörrar och att vuxna är tråkiga och trångsynta (jag är ett bra exempel). Fint att det handlar om längtan och saknad, inget kärleksdravel. Men jag är inte imponerad av genomförandet.
Det börjar orealistiskt med att Danjas föräldrar kommer till sin mormor – likt varje år – och det första de gör då är att ställa till med fest. ”De hann knappt packa upp innan första gästen stod på trappan.” Vem gör så? Sen är det ett jäkla tjat om marschaller som färgar marken röd. Och nyckeln ska vridas två varv, vi VET. Det hjälper inte ett smack att tåget luktar köttbullar och ärtsoppa, inte heller att stationerna ligger under vatten, har berg-och dalbanor, bakelser och godis. Det är varken roligt eller spännande.
Det är något konstigt med språket, det flyter inte alls. Jag hör mig själv läsa stolpigt och med fel betoningar när jag högläser. Kan bero på att jag läser jättefort i och för sig, för jag vill bli klar. Jag orkar inte med ännu en karaktär som dyker upp från ingenstans eller huruvida souvenirerna är jätteviktiga, men ändå inte så viktiga, fast de försvunna bleknar om souvenirerna försvinner. Eller hur det nu var.
Jag gillar att storasystern har blått hår och svart smink och att pappan verkar sympatiskt. Men det här var inte min kopp te. Konstigt nog för jag älskade Erlandssons Pärlfiskaren.
Jag har alltså läst den här med min nioåring, hon var inte heller imponerad.
Senaste kommentarer