Författaren David Ärlemalm rekommenderade mig Willy Vlautins böcker, på så sätt kom jag att läsa den här. Redan inledningsvis förstår jag vad Ärlemalm gillar och kanske också har inspirerats av. Det här är en tät berättelse utan onödiga beskrivningar eller sidospår. Stilen är krass och osentimental och får mig att känna starkt för huvudkaraktären Lynette. Det är en konst att framkalla känslor hos läsaren och bäst görs det, tycker jag, när författaren litar på läsaren och lyckas förmedla sig utan att tala om vad man bör känna.
Lynette, 30 år, bor med sin ensamstående mamma och handikappade bror. Hon kämpar oerhört hårt med flera jobb och att ta hand om sin bror samtidigt som hon studerar. Målet är att få ihop pengar för att kunna köpa ett boende.
Den här romanen gör upp med ”klassresan” i amerikansk kontext, det vill säga ”den amerikanska drömmen”. Alltså idén om att alla medborgare genom hårt arbete kan bli framgångsrika oavsett samhällsklass. Men varken i Sverige eller USA är det en lätt sak att ta sig ur fattigdom. Det räcker sällan med hårt arbete utan det krävs också talang och tur.
mörkret som faller. är en samtidsskildring om amerikansk arbetarklass. ”Bilen startade på andra/tredje/sjunde försöket” går som ett fattigdomens mantra genom romanen. Både bilens och Lynettes startmotor hänger på en skör tråd. Begrepp som arbetarklass och fattigdom förändras i takt med tiden, och Vlautin sätter fingret på nutidens premisser. Man kanske har en massa grejer, men för lånade pengar utan möjlighet att laga dem när de går sönder. Man har mat, men dålig mat vilket tillsammans med hopplöshetskänslor och frustration kan leda till övervikt, eller undervikt. Man mår dåligt på grund av oro och ångest som följer med fattigdom. På grund av den desperata situation man befinner sig i kanske man tar dåliga beslut som i sin tur leder till mer oro, ångest och självhat. Med dåligt självförtroende och i utevaro av hopp är det svårt att motivera sig att studera, spara pengar och sköta om sig. Kanske börjar man självmedicinera och fastnar i ett missbruk. Inget av detta är svårt att förstå efter att man läst Willy Vlautins enastående rapport från samhället skuggsida.
”Alltihop är bara skitsnack. The land of the free och all den där skiten. Det är bara en massa gubbar som tar vad de vill ha och rättfärdigar det så gott de kan för att kunna gå upp nästa morgon och ta ännu mer, och köpa en lyxbåt till och en tredje semestervilla och ett femte hyreshus och sen vräker de folk från deras hem så att de kan tjäna ännu mer, och åka på safari och döda giraffer och elefanter medan alla andra bara försöker betala av kreditkorten eller studielånen eller försöker få tillräckligt med timmar på jobbet för att inte behöva skaffa ett jobb till.”
Här står kvinnorna i fokus. Karaktärerna är väldigt realistiskt och komplext beskrivna med tonvikt på det som förenar oss människor. Jag gillar hur författaren helt sakligt konstaterar vilken betydelse yttre skönhet kan ha för unga kvinnor. Hur det framförallt kan hjälpa men på grund av manschauvinism också stjälpa.
Det är nog i princip omöjligt att stå emot mörkret när man är omgiven av det hela tiden. Det är förstås betydligt lättare att stå emot mörkret i ljuset.
Avslutningsvis berättar författaren om sina egna erfarenheter av fattigdom och hur möjligheten att bli husägare förändrade livet för honom. Jag tänker på Cicero som menade att med en trädgård och boksamling saknas intet.
Senaste kommentarer