Innan Maksim Gorkij (1868-1936) blev en av Rysslands stora författare hette han Aleksej Maximovitj Pesjkov. Första delen i hans barndomstrilogi (1913) börjar oerhört dramatiskt med att pappan och familjens nyaste tillskott dör. Mamman – i barnets ögon lika stark och skrämmande som en stor häst – gråter nu och lämnar över Aleksej till sina föräldrar.
Gorkij” betyder ”den bittre” och det känns alls inte långsökt med tanke på att Gorkij var tidig med att skriva självbiografiskt om sin eländiga barndom. Han lär ha inspirerat åtskilliga arbetarförfattare världen över. Men trots att det här kan vara en av de mest våldsamma uppväxtskildringar jag läst rymmer den också mycket humor. Pluspoäng till översättaren Ellen Wester som använder ord som krabbsaltare, kalmuck, astrakanskt spektakel och slammerkvarn vilka alla är morfars smeknamn på Aleksej. Wester har tajming när det kommer till dialogen som bli än mer komisk tack vare Josef Törners uppläsning.
Till en stor del av allt våld som förekommer i Min barndom är morfar upphovsperson. Han slår Aleksej och han slår sin fru. Författaren skildrar sin barndoms karaktärer med en vuxens förmåga att se nyanser och paradoxer varför ingen framställs som antingen ond eller god. Förutom mormor som är en hjälte på dekis. Hon har rättvisepatos som ett sorts helgon och hon dricker brännvin och snusar (i näsan). Hon är icke läskunnig därför är det morfar som med stor iver jagar Aleksej kors och tvärs genom alfabetet. Det är dock hans mormor som visar honom livet genom berättelserna.
Jag blir rörd av bilderna som Gorkij målar med sin prosa; en liten pojke idogt lyssnande på sin mormors berättelser samtidigt som han lindar hennes tjocka flätor runt sin hals. ”Lilla duvan” kallar hon honom och de sover tillsammans på vinden. De blir de bästa vänner och det är så fint.
Det är intressant att läsa om Gorkijs barndom men jag trodde och hoppades att jag skulle få en bild av hur Ryssland såg ut även utanför den här familjen. Men det här är inget annat än en proletärförfattares genesis smyckad med blåklockor. När Aleksej blir lite större börjar han själv slåss som förströelse, för vilket han bestraffas av sin mor – med stryk.
Om man är i en jävla svacka som förälder kan man genom att läsa den här känna sig som kung för en dag. Tips!
Senaste kommentarer