Mikrokosmos [#3] av Tokuda Shūsei

I-romanerna är Japans motsvarighet till vår självbiografiska genre, med tonvikt på känslor. Tokuda Shūsei (1872-1943) började sin naturalistiska triptyk med angenäma Mögel (1911) och den tredje delen Mikrokosmos (1941) blev hans sista roman, den slutar med ett kommatecken. Under andra världskriget ville regimen censurera honom varför han valde att sluta skriva.

Det är till en början ljuvligt att åter befinna sig på bakgatorna i ett sedan länge svunnet samhälle. Tokyo på fyrtio och femtiotalen moderniserades, kapitaliserades och kommersialiserades snabbt men skiljer sig tillräckligt mycket från vårt nutida sammelsurium för att göra en läsare som mig lycklig för en stund. Jag trivs tillsammans med författaren Kinpei som jag tänker på som någon slags Cornelis Wreesvijk-typ och hans partner Ginko. Den osentimentala skildringen gör läsningen relativt lättsmält trots det allvarliga ämnet. Den motvilligt prostituerade Ginko öppnar nu ett eget hus där ”professionella” kvinnor/flickor får ”engagemang”, de är geishor som säljer sex och de sjunger en visa som lyder:

”Bli inte geisha, som en mås med bo i annan hus. En mås som flyger utan vila. Låt bli. Låt bli.”

Det patriarkala narrativet är alltjämt konstant men Shūsei skapar en oväntat feministisk kontext som jag inbillar mig måste varit rent märkvärdig på sin tid. Han moraliserar icke men lyckas beskriva utan kvinnoförakt. Ett tydligt exempel är beskrivningen av ett spädbarns grepp om en blåsvart bröstvårta. Kvinnan ges plats i den här författarens universum som en människa med kropp och själ.

Men jag tröttnar ändå lite på Ginko och Kinpeis mikrokosmos och jag tror inte att jag kommer minnas den här romanen.

Lämna ett svar