Utan förväntningar börjar jag läsa boken som på sextiotalet fick författaren dömd för förtal. Jag intresserar mig för hur böcker i genren autofiktion förhåller sig till sanningsanspråk och tryckfrihet. Domen för Ing-Marie Eriksson och förlaget blev dagsböter, men det är inte det mest uppseendeväckande med Märit.
”Alla hade varit tvungna att ha besvär med henne [Märit], avsky henne, söka henne, slå henne eller tycka synd om henne och inför henne grubbla över livets lidande gåta. Men min syster och jag hade älskat henne.”
Det är trettiotal i en liten by (Sikås) i Jämtland. Märit är en vuxen kvinna med intellektuell funktionsnedsättning som bor granne med två små flickor; författaren och hennes yngre syster. Berättarperspektivet är flickornas ”vi” vilket ger en särskild klang i förhållande till Märit som är ensam. Hon är idioten som luktar och hennes beteenden är bortom normen vilket gör henne till en främling. De lite skälmska systrarna låter fascinationen överstiga rädslan och blir hennes lekkamrat. I ett böljande maktspel kan de ömsom styra henne, ömsom är de ”stumma vittnen i våldets rike”.
Det här är en djupt drabbande, realistisk och brutal debutbok som tack vare det naivistiska perspektivet skakar om bland fördomar och tabun. Det blir extra laddat när lekkamraterna ger uttryck för sina sexuella lustar i en kroppens sexualitet. Barnen är som rena, raka och enkla, mer natur än kultur, mindre självmedvetna och oförstörda än vuxna varför deras handlingar är mer talande för människan i stort. Eriksson är en duktig hantverkare som bygger upp ett verk som jag utan störningsmoment flyttar in i. Min blick växlar mellan att tillhöra barnens svartvita och min egen mer nyanserade. Det är ett jäkla rännande mellan horisonter, men jag har en fantastisk vy där jag springer. Språket är aldrig så skimrande när Eriksson skriver om den gäckande barndomens mystik, livets förunderlighet och skogens idyll. Jag känner klöverängarna under mina fötter, ser den gröna tjocka väggen av bladverk från vilken det droppar klara regndroppar som tårar, doften från det nybakade brödet kittlar min näsa, jag hör ledarkossans bjällra och barnens kvillrande skratt. Det är vansinnigt vackert.
Men det är fult också precis som det ska vara. För Märit blir i andras ögon en överkvinnlig kvinna. För att hon är mindre kultur blir hon mer natur, mer djurisk, mer sexuell, med tjockare hud, starkare och smutsigare. Hon jämförs med en hund och jag ser systrarna som hennes valpar när de suger på hennes bröstvårtor. Märit är ett naturelement med intelligens som en växt, ett träd och ostoppbara drifter som ett djur, en vildhäst som i vild galopp flyr torparområdet.
Märit är en feministisk skildring med komplexa feminina karaktärer, de få män som finns verkar genom våld i periferin, det är uppseendeväckande. Det är en comin-of-age-berättelse om en annorlunda kvinna som bland annat genomgår det vi idag kallar könsdysfori, det är uppseendeväckande. Prosan är oavbrutet fängslande och är det är mest uppseendeväckande med Märit.
Livet sår sitt frö där det ser en bädd, skriver Ing-Marie Eriksson vackert och vidare att livet väljer inte efter klarhet i huvudet.
Senaste kommentarer