Möjligen håller Löftet om en fest vad den lovar för den som var med i New York på åttiotalet, fast det är tveksamt. För mig är det här långt ifrån en läsfest. Hade jag inte fått boken som recensionsexemplar hade jag avbrutit (vilket jag nästan aldrig gör). Jag tyckte mycket om En bön för de stulna och hoppades att den här skulle vara något i stil med Den ensamma staden, men det här är en fragmentarisk livsberättelse med tunt allmänintresse. Det mesta här säger mig just ingenting och väcker inte min nyfikenhet att ta reda på mer. Jag blir inte berörd och undrar inte vad som ska komma härnäst. Jag halvsover mig igenom dryga 300 sidor anekdoter och namedroping, knark, pälsar, tyll, läppstift, flärd, pseudopsykologi, häxeri, partyn och balla brudar. Doftkort på bio och Mexico Citys sista snö (1967) får mig att vakna till, kortvarigt. Ett tag är det irritation som håller mig vaken. Hon delger hur andra människor gör bort sig men visar själv ingen sårbarhet.
”Jag hade väntat mig en vanlig gul taxi men Suzanne hämtade mig i en svart limousine. Hon hade en jättelik svart stråhatt som nästan var som ett paraply på huvudet. Jag hade en lång svart sidenblus över blåjeansen och en blå och svart mexikansk rebozsjal och stora mexianska örhängen från Oaxaca.”
Jag är inte intresserad av mina egna gamla dagboksanteckningar, varför jag skulle vara det av Jennifer Clements har hon inte övertygat mig om.
Senaste kommentarer