”Gud, låt min själ få komma till mognad innan den ska skördas!”
Jag fick se att högst upp i någon lista över bästa svenska filmer låg alltså Körkarlen (från 1921). Den måste min själ ses, tänkte jag, men före film kommer bok, det är sen gammalt. Det var en himla tur att jag tog det i den ordningen.
Det är ondskan själv som har huvudrollen i Lagerlöfs klassiker, David Holm heter han och är en jävla typ. Han är hustrumisshandlare och alkoholist och han hostar sin tuberkulösa hosta på sina medmänniskor med avsikt att smitta. Namnet David betyder ”den som är älskad”, kanske är det därför Edit – bokens Jesus, en ”slumsyster” från Frälsningsarmén – älskar honom. Eller så är det hans stora manliga kropp hon vill åt. Kärlekens vägar kan vara obegripliga och hopplöst outgrundliga.
Boken är ett mycket trevligt svar på Dickens spökhistoria A Christmas Carol, men med nyårstema. David får likt Scrooge möta sitt förflutna med döden som guide. Här finns en andlig frågeställning som svävar över en socialrealistisk grund. Det handlar om vad som händer efter döden, själens mognad, förbjuden kärlek, hämnd och förlåtelse, alkoholmissbruk och tuberkulos. Språket är rikt och pompöst, de bibliska allusionerna är många. Diegesen innehåller flera metanivåer. Det finns med andra ord mycket i den här boken som jag tycker om.
”-Jag är den starke, som har makten över människor barn, svarade körkarlen och hans röst blev fulltonig och allvarlig. Jag betvingar dem vare sig de bor i höga salar eller i eländiga källarhålor. Jag ger friheten åt slavarna, och jag rycker ner kungarna från deras troner. Det finns ingen borg så mäktig, att inte jag bestiger dess mur. Det finns ingen kunskap så djup, att den kan sätta en damm för min framfärd. Jag slår de trygga, bäst de solar sig i lycka, och jag skänker arv och egendom åt de elända, som har försmäktat i fattigdom.”
Men filmen är en katastrof. Det är ju en stumfilm för bövelen! Jag såg klart den bara för den där högst tvivelaktiga listan.
Senaste kommentarer