”Skarp huggande känsla”, ”brännande känsla”, ”blekt glimmande känsla”, ”märklig känsla och isande”, ”mäktig känsla”, ”kall känsla i magen”, ”vimmelkantig känsla, yr” ”fradgande känsla”, ”en chippande känsla”, ”sorgsen och varm känsla”, ”en intensiv stark och lysande känsla”, ”en fallande och nedåtgående känsla”, ”en varm, våt känsla inuti”, ”en skälvande känsla” och ”högtidskänsla” är några av alla känslor som Sally Rooney tyvärr inte gestaltar utan radar upp med alltför jämna mellanrum blandat med ”föråt” och ”åh gud”. Kan man stå ut med det, det kunde jag med påtagligt obehag, så kan man visst läsa Intermezzo. Men förväntningarna bör hållas nere.
Den handlar om två bröder som sörjer sin döda pappa. Storebror Pete, 32 år, vacker, advokat, tablettmissbrukare och lillebror Ivan, 22 år, har tandställning (=”ful”), spelar schack, autistiska drag. De är tillsammans med varsin kvinna med liknande åldersskillnad; Petes tjej är ett decennium yngre och Ivans äldre. Säkert önskar Rooney att läsaren ska tänka till kring hur vi dömer kvinnor och män olika om de är ihop med någon som är yngre/äldre. Vad riktig kärlek egentligen är (att önska någon lycka?) och hur det skiljer sig från åtrå samt om kärleken är möjlig att styra.
Jag är (var?) ju ett Rooney-fan men får tyvärr inga aha-upplevelser. Trots att här finns en frånvarande mor och ett ifrågasättande av vad sanning är. Trots att Pete som är socialt kompetent pratar vänligt men går igång på att förnedra till skillnad från Ivan som pratar misogynt men är väldigt noga med att inte skada. Trots att bröderna i sina kärleksrelationer faller in i vana roller som stor och liten bror. Rooneys karaktärer är komplexa och dynamiska, men jag blir ändå aldrig riktigt sporrad. Jag stör mig på dialogen och romanen känns för lång i relation till sitt innehåll.
En sak jag tar med mig, förutom besvikelse, är att precis som man aldrig bör ta några stora beslut när man har barn yngre än två år, bör man heller aldrig göra stora förändringar när man är i sorgintermezzo.
Senaste kommentarer