Hjortronmyren av Ulrika Lagerlöf

Det här är första delen i romanserien Timmerfolk om kvinnornas roll i det norrländska skogsbruket. Författaren är kommunikatör inom skogsbranschen och bokens huvudpersonen Siv är baserad på författarens mormor som jobbade som kocka i en skogshuggarkoja på 30-talet. Siv vill bli lärarinna men familjen har inte råd och därför hamnar hon i kojan tillsammans med tio män.

Parallellt löper en nutida berättelse om Eva som jobbar på ett skogsbolag. Ulrika Lagerlöf lyckas skapa två skilda världar och det blir väldigt effektfullt att som läsare hoppa mellan dåtida normer och begränsningar i skogskojan och den digitala nutiden med en ensamstående pappa, influensers och mediakaruseller, debatter som rör skogsbruk, rennäring och miljörörelse.

Genomgående i både berättelserna är de frodiga personporträtten och att erotiken ges utrymme. Hjortronmyren är en välskriven bladvändare, intressant och upplysande, men också aningens slätstruken och tillrättalagd. Det bränner aldrig riktigt till.

Jag tar med mig att ett bra svar på frågan hur man mår är ”jag vet inte” och att hämnd får hjärtat att ruttna. Att den missunnsamma ältaren skjuter sina medmänniskor ifrån sig. Jag fastnar för hur Lagerlöf beskriver skogssamernas osynlighet i historien som eftersträvansvärd och att vi som lever idag tyvärr lämnar outplånliga spår. Jag blir berörd av John som verkar ge sig in i samma typ av livslögn som Elias i Genans och värdighet och jag är spänd på fortsättningen.

Men, en sak förbryllar mig, hur kunde Eva ringa Mattias när Fanny hade hans mobiltelefon?