Hamnet av Maggie O’Farrell

Trots att jag vet hur det ska sluta är det spännande läsning. Jag tycker så mycket om framförallt häxan Agnes. Jag kan vara kritisk när det kommer till övernaturliga inslag men här harmoniserar det fint och blir ett tillskott. Scenen är 1500-talets England med pest, slagsmål på gatan och försäljning av grisfötter. Jag uppskattar de återkommande beskrivningarna av naturen, växtligheten och örterna i medicinalträdgården, av rosmarin, vallört, salvia, libbsticka, malört, angelikarot, mattram, lavendel, isop och kamomillblommor. Svepningen som utförs av moder och svärmor berör mig. Jag tänker på vilken betydelse det har för sorgeprocessen att tvätta och förbereda sina döda för graven, som man gjorde förr.

Jag är ett stort Hamlet-fan. Men det här är läsning även för dig som inte älskar Shakespeare. Den här historien handlar också om att acceptera att vara annorlunda och gå sin egen väg. Om sorgen efter ett förlorat barn. Man kan gå in i och nästan förgås av sorg, man kan fly den eller så kan man skapa konst av den. Och inte minst är det en homage till syskonkärleken!

Kommentera