Förhöjningen av Malin Ullgren

Önskan om ett roligt liv har lättsamt beskrivits av Ernest Hemingway i En fest för livet; om hans ungdoms dagar i Paris, ”ty Paris är en fest för livet”. Förhöjningen är en allvarligare variant på samma tema vilken delvis också utspelas i ljusets och kärlekens stad. Malin Ullgrens debutroman är lika skickligt skriven och känns lika sann, som om den bygger på Hemingways skrivtips: ”Allt du behöver göra är att skriva en sann mening. Skriv den sannaste meningen och fortsätt därifrån.

”Och då, när hon var fyrtio år gammal, och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l´heure bleue.”

Så inleds det här litterära konstverket som redovisar att den blå timmen är tiden för de otrogna. ”Hon” är den namnlösa protagonisten, mamma och sambo, som vill vara modig men är rädd (”när långtradaren inte låg i mer än sextio i en uppförsbacke körde hon om, njöt av att pressa gasen i botten, som om hon var orädd, motlutet gjorde att bilen ändå inte svarade med full kraft”). Hon vill att världen ska vara enbart vacker och blir besviken när den är ful (”När prästen rätade på sig och gick vidare såg hon att han hade en kvinnligt bred rumpa, han påminde om en knixande husa och han kunde inte hjälpa att han gjorde henne besviken genom att se ut på det sättet.”) Hon tycker om sin man men är uttråkad, hon vill jaga och erövra, hon vill att livet ska vara större – som i litteraturen – och därför inleder hon en hemlig sexuell relation.

”Det var det lyckliga ögonblickets förbannelse och den hade tagit henne hela vägen dit hon satt.”

Snart blir hon varse att det den otrogna vinner i frihetskänsla och njutning förlorar hen i samvaro och tillhörighet. Hon är inte beredd på att förlora något och blir som ”tagen på sängen” (he he) när hon inser att ensamhet är en konsekvens av vänsterprassel. Hon pressas längre bort från sitt eget liv, blir orolig och mår dåligt. (Är kanske bara psykopater som kan vara otrogna utan att få ångest?) Han däremot är en luttrad otrogen som känner till spelreglerna och har en fru som stannar hos honom. De vet redan från början att de bara är tillfälliga för varandra och det tycks tömma hela spektaklet på mening.

Först tycker jag boken känns spretig men sen överbevisar Ullgrens prosa mig. Den träffar ofta mitt i prick, eller utelämnar och går vidare. Här finns absolut inga upprepningar, ingen överflödig vätska, bara koncentratet är kvar. Det går inte att fatta att detta är en debut.

Som karaktär är ”hon” bristfällig, förstås. Hon speglar sig för mycket, verkar likt Claire i Utanför revet liksom avstängd men blir däremot ofrivilligt engagerad när hennes älskare inte hör av sig. Hon vill som Louise Pradier – verklighetens Emma Bovary, vara cool inför sitt förfall – men det går inte. Jag känner alltid tacksamhet gentemot författare som skapar defekta huvudkaraktärer, framförallt om de är kvinnor. Förhöjningen är en feministisk bok bland annat på grund av detta, menar jag.

Förhöjningen gör störst intryck på mig när den gestaltar och tar strid mot mäns våld mot kvinnor. Kanske kan detta allvarstyngda motiv gå läsaren förbi eftersom ”hon” inte reagerar speciellt starkt när hon utsätts. Men hon är en kvinna mitt i en berättelse och vi vet hur svårt det är att få syn på saker när man är mitt i dem. Flertalet män är inte våldsamma, men de som är det är så pass många att när vi stöter på en blir vi ändå inte förvånade. Vi kanske rent av sopar det under mattan? Så varför utsätter sig en kvinna som haft ”turen” att träffa en trygg och klok man för denna risk? Jo, för förhöjningen.

Jag som är jämnårig med protagonisten, har filosoferat kring och diskuterat detta ämne åtskilligt. Just nu är min sanning att bästa sättet för att nå största möjliga njutning är att variera den med asketism. Njutningsmedel kan leda till att man i slutändan förlorar mer än man vinner. Men det gäller inte för läsning, där är det fritt fram att frossa.

Lämna ett svar