Det här är en av två fristående fortsättningar på den delvis självbiografiska romanen Rotlös, om den egensinniga Tambudzais uppväxt. Tsitsi Dangarembga (f 1959) var den första svarta kvinnliga författare från Zimbabwe som skrev på engelska. I den här romanen, skriven trettio år senare, har den kvinnliga antihjälten och huvudpersonen blivit närmare fyrtio år. En kropp att sörja utspelar sig, i slutet av nittiotalet och tycks emanera från författarens frustration över hur hennes land utvecklats.
Det går inte alls bra för Tambudzai. Hon säger upp sig från sitt arbete som copywriter och får så småningom ett nytt arbete på resebyrå. Där möter hon den absurda turismens trop med bland annat svenska semesterfirare som under parollen ”ekoturism” utlovas få del av det ”exotiska och traditionella” Afrika. Som reseledare är hon den ”perfekta afrikanen”, svart men med brittisk accent.
Jag upplever texten som ett skrik som blivit till ett ett ironiskt skratt. Titeln påminner oss om att vissa kroppar sörjs mer än andra men känslan som förmedlas är inte ledsam, snarare barockt humoristisk. Huvudpersonen är egentligen ett offer eftersom hon fötts som svart kvinna i en hemsk värld som rasifierar och våldför sig på människor, men hon framstår som en tuff och besvärlig människa, ingen man gillar. Hon misshandlar bland annat en elev som får bestående men.
”Du borde bara ha stått ut när de vita männen satte sina namn på dina slogans och jingeltexter.”
Jag gillar att författaren valt att skriva om nästan bara kvinnor, till och med krigsveteranen som förlorat sitt ena ben är en kvinna. Men du-perspektivet som författaren valt stör mig ganska mycket och jag tycker att samhällskritiken och politiken liksom överskuggar gestaltningen. Trots spännande kontext tappar jag intresset emellanåt.
Senaste kommentarer