”Där jag växte upp fanns öppna fält och vida marker som banade levnadsväg genom skogen. Och så fanns DUNGEN, en liten trång plätt med eländig och snårig skog som lämnats kvar orörd bland allt det öppna. Vi blev tillsagda att inte leka där, inte vara där, att undvika Dungen, gå inte dit! Så därför var vi där ofta.”
Dungen är platsen dit tonåringarna Adina och Malin går för att kolla i porrtidningar och annat hemligt. Adina lever med sin ensamstående mamma som är allvarligt sjuk. Hon var tidigare mobbad på grund av att hon inte har någon pappa och efter att Malin krokade hennes arm har de hållit ihop. De är båda en del av den sektliknande församlingen Kristi Gemenskap.
Dungen skulle också kunna vara en mörk plats inombords, en symbol för minnen av hemska upplevelser. Romanen inleds med att Adina som vuxen träffar en terapeut. Det är en stark början. Rolig och lovande.
Med god dramaturgi och bra driv stiger den dramatiska kurvan mot den sjunde december som lovar ett crescendo. På vägen dit växlar berättelsen mellan nutid och dåtid. Rachel Mohlin håller läsaren i sitt grepp.
Men det är lite väl mycket elände som drabbar Adina, jag får känslan av effektsökeri. Det stannar inte vid maktmissbruk, sjuk mamma, frånvarande pappa och mobbing utan det är också ätstörningar, missbruk och sexuella övergrepp. Jag tror att författaren har gjort helt rätt i att skriva fram så mycket misär, det är många läsare som uppskattar det, se bara på Shuggie Bain.
Till skillnad från ovan nämnda innehåller Dungen en stor portion humor. Jag lyssnade på boken och gillade verkligen författarens egen inläsning.
Karaktärerna är dock alltför endimensionella för min smak; onda eller goda. Den ensamstående mamman är en hjältefigur som varken skvallrar eller fräser ifrån irriterat. Jag saknar motsättningar inom karaktärerna.
Jag tycker att Rachel Mohlin har skrivit en fin debut, en orealistisk och rolig spänningsroman med intressanta teman.
Senaste kommentarer