En ”bonnig” Barbie, känd för blont hår och stora bröst, global ikon och affärsmagnat; Dolly Parton (f. 1947). Hon växte upp i Tennessee med tvåsiffrigt antal syskon och en pappa som var analfabet. Men istället för att vandra den breda vägen skyltad ”white trash”, kantad av fattigdom lyckades hon med hjälp av musikalisk och ekonomiskt intelligens, social talang och ett vackert yttre undkomma sitt öde men utan att släppa kontakten med den dammiga jord hon föddes på. Många av hennes låtar är empatiska berättelser om hillbillykvinnor som lever livet som var menat för henne. Hon har gjort musik i över femtio år, tusentals låtar.
”Om ni visste hur dyrt det är att se så här billig ut!”
Dolly är tredjevågsfeminist en generation för tidigt, som inte vill kalla sig feminist. Hon gör kön, är öppen med att hon leker kvinna med peruk och operationer. Utseendeförebilden var byns prostituerade som folk sa var smuts men som lilla flickan Dolly fann vackrast av alla. Hon tog plats i en mansdominerad bransch genom att skylta med bröst och rumpa driva med sig själv innan männen hann göra det. Sara Smarsh menar att Dolly lyckats sätta upp sina egna villkor men det, menar jag, är väl snarare så att Dollys villkor sammanfaller med patriarkatets, hon trivs med att leka sexuellt objekt och skrattar hela vägen till banken. Samhället såg henne som en hora och då såg hon till att också bli sin egen hallick och torsk.
”Män gillar inte det konstgjorda, men jag ser ut så här för att jag vill.”
Jag visste att jag älskade Dolly men inte hur mycket förrän jag läste Smarsh hyllning. 9-5 (både låt och film) är favorit sedan barnsben och nu lyssnar jag ofta på Jolene. Jag hade inte helt greppat vilken klasskritiker och filantrop hon är, rätt person att vara rik. Hon har startat Imagination Library som syftar till att främja barns läsning exempelvis. Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en otroligt härlig läsning som gör mig glad och stärkt. Avsnittet när Dolly säger nej till Elvis manager gällande I will always love you ger rysningar. Ibland tänker jag att en mer balanserad bild av Dolly vore önskvärt, hon ökar trots allt toleransen för skönhetsoperationer och hon bär vapen. Men det går inte annat än att älska denna människa som skrattar när hon ”får äran” för andra kvinnors sexliv (själv har hon varit gift med samma man/asfaltsläggare i alla år).
”Det enda som är äkta hos mig är min röst och mitt hjärta.”
Författaren håller en bra balans mellan teoretisk feminism och livets fysiska dito. Hon växlar mellan ett språk som hon menar hör hemma på den fattiga landsbygd som även hon kommer från, och den universitetsutbildades. Fokuset är bifokalt, på å ena sidan strukturer och å andra sidan faktiska erfarenheter av att vara fattig kvinna, bemötas som kvinna, ha en kvinnas kropp.
”Mina misstag är inte större än dina, bara för att jag är kvinna.”
Senaste kommentarer