”Vad ska vi göra med alla 40-åriga kvinnor. Mammamagar i mammajeans. De kan inte föda barn och ingen gillar en kvinnlig chef.”
När jag var ung och utan mammamage sökte jag svar. Nu i medelåldern uppskattar jag bra frågor. Caroline Ringskog Ferrada-Nolis (f. 1980) nya diktsamling bidrar med utmärkta spörsmål om kärlek, föräldraskap, sorg, skilsmässa och förlåtelse. Här finns allt som är viktigt.
”Jag höll min lilla dotter i handen och lämnade henne på dagis. Hon sa gå inte när jag gick. När kommer du tillbaka, frågade hon. Tidigt sa jag. 10? sa hon. 4, sa jag. Hon blev lugn. Hon kan inte klockan.”
Den förlorade sonen (2024) är en diktsamling konstituerad som en berättelse, det är ljuvlig läsning för mig (som helst inte läser poesi). Den handlar om en desorienterad kvinnas odyssé i vår samtid som börjar med att hon tvingas föda fram ett dött barn. Det är en av flera förlorade söner i detta ekvilibristiska verk som liknar en magisk fusion av klassiskt mästerverk och stand-up. Det är modigt, generöst, nattsvart och nära döden, lindat i vardagens mjuka trådar och knutet med stor humor. CRFN gestaltar som en gudinna och är en av mina absoluta favoriter, trots detta lyckas hon imponera mer och mer för varje bok. Jag älskar hennes explicita och direkta prosa som skiner av intelligens, djup, charm och fräschör. Hon är mogen och samtidigt väldigt modern och lyckas få mig, som ofta hatar det moderna, att trivas.
”Den dödes privilegium är att vara tyst
Den dödes hastighet
är baklänges.”
Det är sjukt att hon inte får mer positiv uppmärksamhet. Allt hon gör blir guld; romaner, serier, podd och nu lyrik. Ge henne priser och pengar för satan! Jag vet att hennes verk kan göra verklig skillnad för människor. Hon skriver om lidande som alla kan känna igen sig i och därför känna sig mindre ensamma. Den psykiska ohälsan är hög och det pratas om hur vi ska komma åt den: att läsa CRFN´s böcker är en metod jag vill rekommendera. Hon kommer upp bredvid och erbjuder sin hand till oss ensamma vandrare som mödosamt vadar fram genom den mänskliga varseblivningens gåtfulla träskmarker. Hon leder oss genom farliga platser och tabubelagda tankar. Sorgen är universell, men alla som är i den känner sig ensamma. Alla som har tappat fotfästet någon gång, gjort och sagt saker de ångrar, kanske orsakat en skilsmässa eller på andra sätt svikit sina barn får här ett rum att vila i.
”Jag har funnit kärleken. Jag vågar inte skilja mig. Jag är rädd att min make tar döttrarna. Vet att det låter skrytigt, men jag har två döttrar. Glänsande kalufser. Ögonfransar att dö för. Hela paketet. Och på ett bevis jag beställde från Skatteverket står det att jag är vårdnadshavare. Jag förtjänar inte det så klart. Ingen ska behöva kalla mig mamma, men en flicka kan drömma och jag drömmer om er. Hur ni inte försvinner. Hur vi drar anekdoter på tunnelbanan och skrattar åt hur små ni var alldeles nyss och bet mig i bröstvårtan.”
Det klassiska Pietáamotivet, (modernt färgsatt) på omslaget föreställer Maria som håller den döde Jesus i sin famn. Jesus är en förlorad son, som uppmanade människorna att förlåta varandra. Jag hör hur CRFN uppmanar oss att förlåta oss själva. Vi är alla den förlorade sonen.
”Chillande sfinx
Jag vann parterapin”
”Att älska sitt barn är att vara med det.”
1 kommentar
NU fick jag lust att läsa CRFN:s bok!