För Den amerikanska flickan fick Monika Fagerholm Augustpris 2005. I mitt projekt att läsa alla Augustprisade böcker i kategorin skönlitteratur (tillsammans med Mösstanten och Kicki) har jag märkt att de prisade romanerna håller en mycket hög nivå och faller mig i smaken. Men jag var rädd att Den amerikanska flickan skulle bryta den kedjan. Jag har läst två böcker av Fagerholm tidigare. Eller rättare skrivet, jag började läsa Diva men avbröt. Vem dödade Bambi, läste jag färdigt och den tyckte jag i och för sig var bra (den var lagom lång).
Hon har en mycket säregen stil Fagerholm, och jag älskar inte den. Hon skriver med karaktärernas eget språk. Det är mycket ordrikt med många upprepningar båda vad gäller språket men också scenerna som återkommer igen och igen ur olika karaktärers perspektiv och med någon ny detalj för var gång. Berättelsen går i cirklar som sakteligen närmar sig centrum.
Vi är i Trakten belägen i Finland. Det är 60-70-tal. Vi får inledningsvis veta att den amerikanska flickan drunknat och att självmord har begåtts och sen efter hand får vi lära känna karaktärerna. Det är som i de andra böckerna av Fagerholm unga kvinnor som står på scenen. De har varit och är med om hemska saker. Den amerikanska flickan är i kategorin feelbad. Men Fagerholms berättarteknik som påminner om magisk realism där fantasi, dröm, hallucination och fiktionens verklighet varvas gör att det mörka och hemska inte blir så påträngande. I alla fall inte för mig. Jag blir faktiskt inte så värst berörd alls. Och jag är inte särdeles spänd på hur det ska sluta.
Jag har inte något emot magisk realism, inte heller att diegesen berättas baklänges eller huller om buller. Men jag vill bli underhållen efter hand också, av språket. Det blir jag inte. Jag kämpade mig igenom den här boken. Den suggestiva början var lovande, och slutet var bra men de 400 sidorna i mitten var ganska långtråkiga. Jag kommer nog inte att läsa fortsättningen. Hon får dock en stor eloge av mig för hur flickornas sexualitet gestaltas.
1 kommentar
Håller med! Just så här har det varit för mig när jag läst och tappat sugen. Ditt inlägg är den första kritiska läsning jag sett av den annars tokhyllade Monika Fagerholm. Jo, det är säkert bra, men det inte för mig. Det är för krångligt. Gläder mig åt att det är Tua Forsström och inte Monika Fagerholm som är den finlandssvenska rösten i Svenska Akademien.