Den afrikanska farmen av Karen Blixen

”Jag hade en farm i Afrika, vid foten av Ngong-bergen.”

Mitt Afrika – vem har inte sett den prisade filmen från 1985? Jag, visade det sig. När jag började läsa Den amerikanska farmen så fattade jag inte att det var boken bakom den kända filmen, som jag hört talas om flera gånger. Jag trodde rent av att jag hade sett den. Senast jag hörde om den var när Lena Andersson berättade att hon sett Mitt Afrika mellan 30-40 gånger och att den filmen ”förändrade hennes liv”. Nu har jag läst boken och sett filmen, båda är riktigt bra.

Så blev jag konfunderad igen. Att Karen Blixen kunnat gå förbi mig, genom genusvetenskapliga och litteraturbaserade studier. Jag har i år läst Babettes gästabud, med stor behållning. Men först nu när jag också sett filmen Mitt Afrika förstår jag vilken gigant vi har att göra med här. Danska Karen Blixen, 1885-1962, en enormt fascinerande person, en livsförebild, en feministisk hjälte rent ut sagt.

Men nu till boken, som publicerades 1937. Den består av en samling självbiografiska berättelser från hennes tid i Afrika, Kenya närmare bestämt. Hon åker dit tillsammans med sin man som hon ingått ett resonemangsäktenskap med. Han ska driva en kaffefarm, men det blir i själva verket hon som driver den. Hon är med om gräshoppsinvasioner, kaffeprisets fall, syfilis, barn som vådaskjuts med mera.

Det tog ett tag innan jag accepterade att läsa den här boken i sin kontext. Den speglar sin tid och har på vissa sätt inte åldrats väl. Sedan länge vet vi att inte referera till Afrika som ett land. Här möter herrefolket ”infödingarna”, civilisationen möter vildmarken. Det är en romantiserad beskrivning av den blodiga och grymma kolonialismen ur den vita rika kvinnans perspektiv. Stereotyperna haglar. Det är rasistiskt, ofta i form av exotifiering. Författaren kritiserar visserligen kolonialmakten Storbritannien och försöker förbättra för folket. Men på vissa sätt framstår hon lika dum som sin samtid.

Det finns dock mycket att tycka om här också. Det poetiska språket om avvägningen mellan vad människor kan påverka och inte. Vad som är människans vilja och behov. Vad kan vi äga och vad som är sitt eget. Vattnet exempelvis ”bor i Mombasa”, det är vad kikuyuer, somalier och massajer förhåller sig till. Efter att ha försökt fördämma ett vattendrag ger Blixen upp och inser att vattnet bor i Mombasa och flödar som det vill.

Blixen kommer till Kenya och är i stort behov av alla sina lyxiga saker. Hon blir tillsagd att bara umgås med britterna för de svarta kan man inte tala med. Eftersom vi har att göra med en egensinnig och modig person så lär hon sig att tala amor fati. Hon allierar sig med folket, arbetar och försvarar sig mot vilda djur. Hon lär sig att älska sitt öde. Den röda tråden är hur människorna och naturen i Kenya förändrar henne – till det bättre. Hon lär sig att bemöta omgivningens svårigheter med lugn och humor.

”Man måste gilla ormar för varje gång man ber Gud om en fisk får man en orm.”

Sen blir hon förälskad också. Boken handlar inte alls lika mycket om kärlek som filmen gör. Boken å andra sidan innehåller mer humor än filmen. Men snälla nån vilken fantastisk kärleksfilm Mitt Afrika är (eventuellt ny favorit tillsammans med Dirty Dancing). Meryl Streep gör en fantastisk insats. Även kärleken genomsyras av samma intressanta frågeställningar om äganderätt och om att hitta sin egen väg.

Det mest fantastiska som både filmen och boken ger mig är att få vetskap om personan Karin Blixen. Vilken livsglädje. Vilket mod. Hennes mål är utan tvivel att leva ett rikt liv och då är material bara en del. Filmen tolkar jag som en hyllning till henne. Boken är en hyllning till Afrika med dess människor och natur. Och till konsten, vikten av berättelser.

”Jag går alltid fram till avgrundens kant, jag ser ner i den och sen mår jag bättre.”