”Medelålders, väluppfostrad akademiker söker ung, slank, dominant dam i Storstockholmsområdet med gammaldags värderingar för avspänd, okonventionell samvaro. Svar helst med foto. ’Din önskan – min lag – 858.’” Efter att ha roats av förstasidans kontaktannonser fastnar skrattet i halsen. ”Jag ska lära mig städa och vispa och göra mig slank och fin och bli en ordentlig mamma en hemkär och kramgo’ blondin” ”När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanför Nordiska Kompaniets huvudentré. Jag bara står där. Och väntar. Så länge jag ser ut som en galen kissa blir nog ingen arg på mej, tänker jag. Dom arbetsföra brukar gilla lagom voluminösa husdjur som har lärt sej att inte gläfsa och kälta och kvida och lamentera på livligt frekventerade gator och torg. Beskedliga bulldoggar och professionellt inseminerade tycker t ex. Sådana kreatur ger en alldeles speciell atmosfär åt stadsbilden som dom arbetsföra brukar uppskatta att få stanna upp och njuta av ett ögonblick innan dom jäktar vidare. Och jag älskar ju alla förbannade människor som är på väg någonstans. Jag älskar dom så förbannat. Därför att dom är på väg någonstans. Och nog har jag sett hur vackra dom är. Och just därför är det så viktigt att jag lägger band på mej. Och bara väntar. Och bara rånar litegrann. Helt stilla för mej själv. Medan jag väntar på att den stora ensamheten ska börja på allvar.” Att hon bara kunde skriva så öppenhjärtigt om existentiell utsatthet. Chockad och mäkta imponerad! |
1 kommentar
Håller med dig. Hon verkar vara så öppen med allt. Det är nästan olidligt.