Wow! Vad hände just? Hur kan något så fult bli så vackert? Johanssons sinnliga prosa drabbar mig och jag sträckläser hela boken. Enormt stilsäker och genomarbetad debut. Nära på perfekt.
Hur kan jag skriva om den här romanen utan att avslöja för mycket? (Jag är själv glad att jag inte läste baksidestexten innan.) Relationell makt är ett genomgående tema, menar jag. Hur åldrande förhåller sig till makt. Och längtan. Hur en förtärande längtan efter att vara tillsammans med någon kan innebära att gränsen mellan vad som är rätt och fel, värdigt och ovärdigt negligeras. Kanske handlar det om klass också? Hur förförisk en övre klass kan verka på en undre. Psykologi är ett annat huvudtema.
Jaget i boken intervjuar en äldre konstnär, Helena. Omedelbart blir det intressant hur den ojämlika relationen kan fungera, mellan en som intervjuar och en som bli intervjuad. Helena och jaget inleder en slags relation som sedan utökas med Helenas dotter Olga. Detta triangeldrama utspelar sig i Grekland.
Antikens myter står som fond till berättelsen. Berättarjaget lyckas aldrig koppla ur självmedvetenheten utan ser redan i nuet sitt liv som minnen, berättelser, scener. Dramat är inte heller olikt ett grekiskt antikt. Det är supertjusigt nedtecknat.
”Alla mina kärleksrelationer dittills hade lämnat mig ensammare än innan på ett sätt som var dunkelt för mig. Vid varje nytt uppbrott förlorade sammanhang jag trott mig utgöra en självklar del av. Jag förlorade vänner. Jag hade lätt för att bli förälskad och lätt för att sluta vara det, och jag hade ofta tagit vägar ut ur relationer som människor runtomkring mig, människorna jag trott stod mig nära och förstod mig, verkade betrakta – på ett sätt som fick mig att känna mig ännu mer ensam, fundamentalt ensam, en ensamhet jag aldrig blev fri från – som omoraliska, nästan olagliga. Jag hörde saker om mig själv på omvägar: henne kan man inte lita på. Men jag gjorde aldrig något fel. Jag sökte bara efter kärlek. Jag sökte efter någon som skulle spegla mig. Jag sökte efter någon som skulle uppta mig i sin värld. Jag ville utplåna mig själv, tömmas och fyllas, men fann aldrig vad jag letade efter. Jag var aldrig så intresserad av den andra som jag var av den jag blev i deras ögon. Och när jag upphört att vara någon i deras ögon, eller när jag själv upphört att vilja vara den de såg mig som, återstod ingenting. Ingen ömhet. Jag måste genast hitta någon annan, något annat, en ny version av mig själv. Jag väntade på något ödesdigert. Något som förändrade allt.”
Berättarperspektivet är helt perfekt. Karaktären – en kvinna som är en bra bit äldre än Olga och yngre än Helena – är komplex och motsägelsefull, klok och orättfärdig, kuvad och parasitisk. Oerhört osund och intressant.
Det är för svårt att skriva den här recensionen utan att avslöja handlingen. Alltså, du som inte läst boken men vill göra det (gör det!), sluta läs här.
SPOILERVARNING! SPOILERVARNING!
Jaget är en självbedräglig berättare a la Humbert Humbert, det är en lesbisk pedofil vi har att göra med här. Att vara i hennes sjuka huvud är läskigt och spännande. Det fenomenala är att hon – precis som andra sjuka människor – inte bara är knepig. Jag känner igen mig i flera av hennes tankegångar, vilket förstås gör läsningen än mer obehaglig.
Jag taggar den här boken som feministisk, dels för att den handlar om kvinnor. Men också för att den handlar om en lesbisk förövare. Tänk att vi ändå kommit så långt äntligen, att man kan publicera böcker om lesbiska kriminella utan att kritiken sen lyfter att det är fel med homosexualitet.
Senaste kommentarer