”Jag saknade mamma när hon var borta, men hon var en nebulosa och pappa en svart galax som bestred alla fysiska teorier – min bror var den första materia runt vilken jag antog fast form.”
I ett rasande tempo, med en ordrik textmassa som liksom väller över läsaren förtäljer Claudia Durastanti om sin uppväxt och sina föräldrar. Jag tolkar henne – till en början – som Italiens svar på Caitlin Moran på grund av lika skarpt intellekt, bitsk humor, forcerat språk, osentimentalt förhållningssätt och med lika långt avstånd till självmedlidande.
Hennes föräldrar hittar jag dock ingenting att jämföra med. De är extremt extrema och så är de döva. Verkligheten överträffar fiktionen brukar man säga, det här är så osannolikt att det måste vara sant.
”..allt som mina föräldrar rör vid påverkas av deras dekadens, de är en kung och en drottning med undergörande förmågor som i stället för att bota sjuka eller uträtta mirakel får alla levande varelser i deras närhet att förlora sitt sammanhang och hemfalla åt ett inneboende vansinne.”
I andra halvan saktar texten ner och jag uppskattar den delen mer. Texten speglar väldigt väl först barnets uppfattningsförmåga sedan den unga vuxna och så småningom en mogen människa som förmår adekvata självreflektioner och skarpa iakttagelser om mellanförskap, språkförbistringar, sanningsmodaliteter och fattigdom:
”Min bror lägger inte alls samma vikt vid det här som jag, vilket visar att den som tillhör en låg samhällsklass inte ingår i någon klibbig och suddig massa där alla individer gör anspråk på samma rättigheter och samma minnen. Han skiljer på ren fattigdom och oförmågan att förvalta sina pengar, och menar att det var det senare som kännetecknade vår barndom och tonårstid. Men vad är fattigdom om inte en situation där man saknar möjlighet att göra misstag med pengar och beskriva som slarvighet som något excentriskt?”
Jag tycker det här är en strålande utvecklingsroman, tack vare just stilens innovation och förändring tröttnar jag inte. Det blir inte förutsägbart eller tröttsamt som hos Moran, tvärt om. Däremot ganska spretig och splittrat, inte helt lättläst.
”Jag har vuxit upp med den motvilliga övertygelsen att jag skulle bli räddad, nå evig trygghet genom att sätta min lit till en annan människa. Det är en föråldrad idé som har kullkastats av det västerländska samhället och av psykoterapin – ingen är väl beroende av sin partner idag, och om några ändå är det beror det på att de är omedvetna och lågutbildade, och har ett osunt beteende – men en del av mig tror fortfarande att det finns något viktigt i att överlämna sig på det där sättet, i den klarsynta tilliten.”
Senaste kommentarer