Den fruktansvärda grönskan syftar kanske på det moln av klorgas som tyskarna använde under första världskriget. Det är med spännande fakta om gas och gifter som Benjamín Labatut inleder sin populärvetenskapliga bok om besatta män och vetenskapliga upptäckter. Det här är en ganska osammanhängande skara essäer presenterade i skönlitterär skrud.
”Atombomberna som slet sönder Hiroshima och Nagasaki utlöstes inte av någon generals flottiga fingrar, utan av en samling fysiker beväpnade med en handfull ekvationer.”
De fanatiska männen som det handlar om lever i vår tid eller tillhör tidigare generationer; Albert Einstein (relativitetsteorin), Shinichi Mochizuki (a+b=c), Alexander Grothendieck (matematiker som blev miljökämpe), Werner Karl Heisenberg och Erwin Schrödinger (kvantmekanik) med flera. Mestadels handlar det om förhållandet mellan Einsteins relativitetsteori och kvantmekanikens slumpmässighet som ledde fram till Schrödingers katt.
Författaren håller en fin balans mellan själva vetenskapen och fantasier kring geniernas närmast övernaturliga egenskaper. Det är en snärtig och rolig text, en fin kombination av naturvetenskap, filosofi och språk. Tyvärr existerar kvinnor inom den här bokens ramar enkom som fruar eller sexobjekt.
Hög intelligens verkar ligga nära vansinne, ”varje nytt framsteg […] tog honom längre bort från den verkliga världen”. Tyvärr är det inte bara desillusion som är baksidan av framgångsrik vetenskapsforskning utan också förgörelse. Denna bistra sanning tycker jag Labatut framför rättså snyggt.
Senaste kommentarer