Bengt Martin (f 1933) var en av de första svenska kulturpersonligheterna som offentliggjorde att han var homosexuell, år 1968. Det gjorde han i samband med publiceringen av Sodomsäpplet. Homosexualitet var olagligt fram till 1944, betraktades sedan som en psykisk sjukdom fram till 1979.
I Sodomsäpplet möter vi en möjlig variant av författaren; Joakim, 16 år. Han bor med sin mamma i fyrtiotalets Stockholm, och grubblar över mycket, mest över om han är homosexuell.
Storheten med den här klassikern ligger förstås i att bögens erfarenhet skildras. Det blev visst stort rabalder kring boken på 60-talet vilket bedyrade dess angelägenhet. Men Martin skriver också om ungdomens osäkerhet, missbruk, tvångstankar, våld, överkänslighet, blygsel, könsroller, onani och annat viktigt, intressant och aktuellt. Jag tänker ganska mycket på könsidentitet och hur det förhåller sig till sexualitet när jag läser. Bengt Martin fokuserar de feminina uttryck som tycks ligga naturliga för protagonisten. Joakim känner sig fel och lider av att inte kunna bete sig manligt det vill säga spela man. Han lånar gärna smink och smycken av sin mor, vill vara vacker. Kanske skulle han – om han var 16 år i vår tid – funderat på om han vill genomgå könskorrigering?
Språket faller tyvärr inte mig i smaken, de rumphuggna meningarna påminner om Tove Folkessons (knäckprosa). Det här med att homosexualitet hos pojkar skulle bero av relationen med modern (enligt psykoanalysen) känns daterat. Men jag gillar samtidigt att läsa om den svettluktande modern och hennes potatimjölspudrade tjocka lår. Hon framstår som en verklig människa för mig genom hans föraktande blick. Jag tycker också mycket om hur Joakim funderar på att en människa både kan vara och inte vara ”sig själv”.
Det finns två böcker till om Joakim, kanske läser jag dem någon gång.
Senaste kommentarer