Som jag varit inne på tidigare när det gäller Kerstin älskar jag att hon påminner mig om hur det var att vara barn. Jag kan känna igen mig och det hör inte till vanligheten när det kommer till barnbokskaraktärer. Hon vågar inte räcka upp handen och hon står inte omedelbart upp för sig själv. Kerstin gör ibland lite fel (det är underbart), ofta utan avsikt, men så vågar hon inte berätta sanningen i rätt minut och sen är det för sent och vips har en lögn växt fram. Kerstin är känslig som bara den, men samtidigt trygg i sig själv. Hon gör sig inte till för omgivningen, varken vuxna eller barn. Hon har integritet och att bli tillsagd av en lärare eller annan vuxen innebär ren och skär skräck.
I del fem av den prisbelönta serien om Kerstin, har hon fått sin lillasyster Miranda. Kerstin älskar sin syster och vill pussa och bära henne hela tiden, trots mammas tråkiga tjat om att hon ska ta det försiktigt. I skolan finns det coola tjejgänget som nu bytt ut ryggsäckarna mot handväskor. Efter gympan tar sig två av killarna – i klassisk stil – in i tjejernas omklädningsrum. (Till min stora glädje blev min tioåriga dotter helt chockad över detta fenomen som aldrig skulle ske på hennes skola, menar hon.) Eftersom Kerstins lärare, precis som läraren på min tid, inte tar killarnas skitbeteende på allvar går tjejerna samman och tänker att de får ta saken i egna händer. Gunnar har dille på att slå olika rekord inspirerad av Guinness rekordbok.
För första gången i den här fantastiska bokserien känner jag att boken riktar sig mer än till mig än till mitt barn. Bokens ämnen slår an i mig som tillhör samma generation som författaren medan mitt tioåriga barn är mer frågande. Men språket, realismen och själva karaktärerna är ju barnvänliga och ljuvliga som vanligt.
Även den här boken kommer med en viktig sensmoral till vuxna; tänk på vad du säger. Barn kan uppfatta saker bokstavligen vilket kan leda till plågsamma missförstånd. Där har man ju förmodligen så att säga redan skitit i det blå skåpet, men ja ja.
God jul!
Senaste kommentarer