Mycket angenämt att åter följa Paola, hennes tankar och förehavanden. Jag tror inte jag kan tröttna på att läsa om en flicka som har specifika intressen och omfamnar känslan av att inte vara som alla andra, hoppas att det också kommer en tredje bok. Guners stil faller mig (och tioåringen) på läppen, det är lagom lättsamt, riktigt roligt och vardagsdramatiskt, även om den här berättelsen också innehåller död och sorg. Framförallt är det uppmuntrande och inspirerande att läsa om hur människor kan hantera vardagen och relationer på ett sunt sätt.
Jag fullkomligt älskar Paolas mormor som är en mycket klok och inspirerande tant, hennes budord går verkligen inte av för hackor. (Hon fick mig att minnas att jag lovade mig själv att poppa popcorn utan lock med mina barn. Det har jag ännu inte gjort. Tänker att jag ska göra det som mormor/farmor istället.) Att det är häxgener som förklarar Paolas unika begåvning är kul. Ett stort plus får Guner för hur realistiskt hon skriver om Paolas mammas vänskap med Camilla. Man kan irritera sig på och tycka mycket om sina vänner. Både som vuxen och barn.
Jag har en invändning mot det här avsnittet:
”Jag tänker på det ibland när jag åker buss eller har tråkigt i skolan – att alla jag ser är resultatet av olika snoppar och snippor.”
Det är positivt att Guner skriver om sex, men att helt glömma bort IVF tycker jag är märkligt.
Bilderna är ljuvliga som alltid när Säfström varit i farten.
Senaste kommentarer