Den stora kyrkan av Tove Folkesson

Jaget ska gifta sig med den sköna gudinnan Hanna. Traditionella bröllopsförberedelser pågår. Oj vad mycket att fixa. Stress och press. Men hon är så vacker så vacker Hanna. Panik! Syster och mamma har dukat fult. Det blir gräl och dålig stämning. Men Hannas ben är vaxade och fina.

Att det handlar så mycket om bröllopsbestyr irriterar mig. Jag har från att bara varit ointresserad kommit att utveckla en allergi mot konservativa, borgerliga, påkostade, haussade bröllop som inte gör någon glad. (Mina år som bröllopsfotograf kan ha gjort sitt till.) Förmodligen försöker författaren få mig som läsare att förstå att när man är utanför normen så blir traditionella ritualer än viktigare. Att det skulle öka på känslan av normalitet. Men jag vet inte om jag köper det riktigt. Jag tycker det är otydligt, kanske är andemeningen att yta är viktigt? Bestick, ljuslyktor och dukar är ändå bara just det. Trist.

”– Jag har alltid velat vara normal, sa jag till Hanna där på promenaden. Hon skrattade.
– Du?
– Inte som andra, men att de ska bli som jag. Fattar du vad jag menar?”

Jätteviktiga och fina teman om tillhörighet i den stora kyrkan, på jorden, under himlavalvet. Det handlar om liv och död, livets cykel, de obehagliga känslorna finns representerade öppenhjärtigt. Jag uppskattar att hon skriver om barnlängtan och IVF. Den kristna symboliken intresserar mig. Hon fångar det största och viktigaste (kärleken, livet, döden) i en vardagsrealistisk förpackning. Egentligen har den här boken allt jag kan önska.

Men det är språket va. Jag var inte jätteförtjust i Kalmars jägarinnor, men ville ge Folkesson en ny chans. Nu vet jag att vi två hittar inte fram till varandra. Hon är en stilist som faller många i smaken, men för mig framstår hennes poesi som att hon låtit orden falla ner på pappret bara. Som att hon struntat i att binda dem samman. Korta studsiga ofullständiga meningar tröttar och tråkar ut mig. Ibland skimrar det dock till, men jag skulle säga att Den stora kyrkan är ojämn. Inte bara språkligt och också tematiskt. Det spretar.

”Jag är ensam, när natten ljusnar och Hanna andas tungt.
Hon vänder sig bort. Tar eget täcke.
Vi måste ordna med dukar
blommor
man kan äta
Ellen plockar in
kirskål
och så har jag köpt nya underkläder åt oss
Glöden i öster visar att det är morgon, att jag har missat natten och vi måste upp och göra i ordning uppe på gården.”

I andra halvan öppnar det sig något. Jag vet inte om det beror på att jag vant mig eller om den faktiskt är bättre men jag tycker den delen är mer stringent. Men Folkesson lyckas inte riktigt få sin berättelse att lyfta till allmänmänsklig nivå. Och tro nu inte att det beror på att hon skildrar homosexuella erfarenheter. Det är inte en tematisk utan stilistisk angelägenhet.

Uppläsningen av författaren själv är av dålig kvalitet tyvärr (taskiga s-ljud). Men plus för hennes vackra sång.

En tanke ny för mig; att föda barn samtidigt som ens partner har PMS och gråter hela tiden. Hjälp! Däremot känner jag igen att föda med igångsättning och jag uppskattar Folkessons förlossningsberättelse som varken är förskönad eller klädd i offerkofta (även om den obligatoriska piken till barska barnmorskan visst alltid ska vara med).