Ya Leila är Donia Salehs debutroman. Och vilken debut sen! Hon är redan nominerad till två priser. Jag älskar hennes rappa stil. Orden liksom nonchalant utkastade på måfå men ändå åstadkommer de en poetisk helhet. Det känns ungdomligt och modernt och mycket professionellt. Romanen har bra driv och jag vill inte lägga den ifrån mig.
Det är beundransvärt hur mycket hon lyckas få med i en och samma roman utan att det känns som att man läser en roman. Jag är i Leilas värld. Leila går sista året i gymnasiet och hon har en bästa vän och vapendragare i Amila. De delar varandras erfarenheter av att tillhöra två kulturer, se baksidan av den vita feminismen, klassklyftor, känna för den autistiske brodern, utsättas för rasism, rasifiering och exotifiering.
Saleh är skicklig, modig och rolig när hon dräper de hycklande feministerna som inte förstår intersektionalitet. Jag älskar när ”sköna” snubben säger hennes namn fel. Hon lyckas skildra utsatthet och svårigheter men utan att förvandla Leila till enbart ett offer. Här finns varken klichéer eller stereotyper, bara fantastiska karaktärer som jag inte kan få nog av. Jag hoppas Donia Saleh skriver mera, och jag hoppas att hon gör det snart.
Stort tack Albert Bonniers Förlag för det här snygga recensionsexemplaret.
Senaste kommentarer