Det här är Bengt Ohlssons andra parafras på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Den första, Gregorius (2004) Augustprisbelönades med all rätta, den här om densammes fru, är också bra men imponerar inte lika stort. Helga är nominerad till Sveriges Radio romanpris (hoppas och tror att Den första boken vinner).
Det är trettiotal. Helga har åldrats och är inte längre någon skönhet, hon är omgift och hennes barn är vuxna. Pastor Gregorius, Klas Recke och doktor Glas ligger djupt begravna i minnesmullen men återuppstår när Helga får kännedom om doktorns gamla dagbok vars innehåll kan komma att avslöja Helgas mastodantlögn om sin dotters biologiska far.
”Men vissa barn tycks inte nöja sig med mindre än att de får full tillgång till en. Om det finns någon minsta enstaka händelse i ens liv som man vill behålla för sig själv då spelar det ingen roll hur mycket man försöker gottgöra det eller dränka dem i kärlek och uppmärksamhet. De ägnar inte en blick åt allt som man lägger för deras fötter istället stirrar de på den enda av alla dörrar som de inte fått öppna och sen släpper de den aldrig med blicken.”
Ohlssons prosa är högst trivsam. Jag gillar hur han berättar om sina karaktärer, om åldrande, familjerelationer, konflikter och hemligheter. Jag hittar en sensmoral här om att det som göms i tö kommer upp i tö, förr eller senare kommer sanningen fram och människor får vad de förtjänar.
Senaste kommentarer