Cogito, ergo sum – jag tänker, alltså finns jag! Det är jag mycket glad för men det kan också vara jobbigt med alla tankar på mig och mitt varför ett avbrott är välkommet. Glad i hågen färdas jag med Jessica Schiefauers tidmaskin som tar mig till 1600-talets Centraleuropa, samtida med Galileo och René Descartes. Där spenderar jag sedan en upplyftande stund med Tänkaren.
Han är liten till växten, opraktisk och ”bögig” (OBS positivt!) och hans inre är oändligt. Han ärver pengar och behöver inte arbeta utan kan – trots att det är förbjudet – ägna sig åt att fundera över naturens lagar, själen som en del av Guds ljus i människan, kroppen som en förrädare och cartesiansk dualism.
Tänkarens testamente är en roman fritt baserad på den franska filosofens liv och filosofi, alltså blir slutet ingen överraskning (lunginflammation i Sverige). Men det är inte upplösningen som är mödan värd utan själva resan, som förresten inte är någon möda. Det är bara att åka med och njuta av Schiefaures berättelse (perfekt uppläst av Reine Brynolfsson) som är oupphörligen intelligent och sinnlig, balanserat kryddad med torr humor och berörande allvar.
Jag delar Tänkarens häpnad och frustration över det autonoma nervsystemet som kan framkalla avslöjande rodnad, illamående och tårar men också resa en penis och få en förälder att göra vansinniga saker för sitt barn. Författarens förmåga att gestalta känslor imponerar; den omkullkastande kraften i kärleken till ett barn och vanmakten och sorgen det innebär att förlora någon.
”..men dessa mäktiga män gjorde mig mycket besviken. Deras yttre var påkostat men deras inre var skralt. Samtalen med dem blev aldrig annat än rundgång, en promenad i cirklar utan framåtrörelse. Jag lämnade deras bjudningar med en känsla av att ha konverserat en degklump eller en tegelvägg. Vid nästa inbjudan tackade jag nej.”
När resan når sitt slut sitter jag här igen, med tankar på människans vilja att kontrollera allt även döden. Människor tycks lida av en slags gemensam osläckbar urtörst efter kunskap vilken får både behagliga och obehagliga konsekvenser. Denna törst rasar även i mig varför jag uppskattar när tänkare som Jessica Schiefhauer påminner om att man faktiskt inte kan elda med prat och tankar.
Senaste kommentarer