Lämna världen bakom dig av Rumaan Alam

”Vilken underbar sak att ha en kropp, något som inneslöt en. Semester hade man för att återlämnas till sin kropp.”

Så tänker Amanda som tillsammans med sin man och två tonårsbarn lämnat världen bakom sig och nu befinner sig i ett hyrt hus en bra bit utanför stan (New York). Amanda tänker på sex och all mat de handlat, hennes man Clay tjuvröker och barnen badar i poolen och ser på skärm – allt är frid och fröjd i den välbärgade vita medelklassen vars privilegier tas för givna. Exempel på det:

”Amanda visste att hon såg ut som den sortens kvinna hon var. Man kunde avläsa det redan på långt avstånd. På hennes hållning och sätt att föra sig, hennes kläder och frisyr. Allting vittnade om vem hon var.”

Men sent på kvällen dyker plötsligt ett annat par upp och hävdar att det är strömavbrott i New York och att de också vill sova i vad som är deras hus. Amanda och Clay släpper motvilligt in paret som inte alls ser ut som några som äger ett sådant fint hus.

Jag fastnar med en gång i den här romanen. Prosan är smart och avmätt och tempot är lågt. Berättarperspektivet är allvetande och växlar mellan att fokalisera alla karaktärer. Jag gillar att få veta vad de tänker även om de är ganska märkliga och smått motbjudande. Jag tycker att den suggestiva stämningen förstörs lite när den allvetande berättaren förklarar för mycket (som i slutet) och förtäljer vilka hemskheter som sker i New York men det gör å andra sidan romanen mer lättbegriplig.

Paret som hävdar att huset är deras är afroamerikaner och här börjar nu Ruuman Alams undersökning av hur sociala hierarkier och föreställningar om ras och klass samverkar och påverkar våra beteenden. Intressant är det. Den vita mamman och pappan visar sig bära på många rasistiska uppfattningar vilket deras barn däremot inte gör.

Strömmen finns kvar i huset som familjerna nu delar, men täckning och uppkoppling saknas. Internet ligger alltså nere, så frustrerande för dem. Nu har de verkligen lämnat världen bakom sig. Eller?

Jag tycker hur författaren gestaltar den urbana telefonberoende medelklassens beteenden i kris. Utan kommunikationsmöjligheter, nyheter, tillgång till börskurser, gps och google translate står de förstås helt handfallna. Digitalisering, urbanisering och övertro på teknik har fått oss alla att bete oss som djur i fel habitat. Det framgår tydligt hur irrationellt karaktärerna uppträder och att de tänker för mycket på sig själva. Någon kommer på att det kan vara smart att fylla upp badkaret med vatten om strömavbrottet drabbar även dem, men då fyller Clay bara upp en decimeter på botten. Barnen söker sig utanför huset för att hitta någon form av hjälp och lösning, men de vuxna tänker och pratar men klamrar sig fast vid normaliteten. De tar långa duschar, gnuggar diskbänken och fokuserar på kryddningen av pastan. Som att de inte kan ta in att något farligt faktiskt kan hända, något som inte pengar kan avstyra. Ungefär som de allra flesta bemöter klimatkrisen i den verkliga världen. Jag tolkar Alams budskap om att vi alla är som bedövade, vi lever i en pågående kris utan att egentligen göra något åt det. Precis som karaktärerna har vi mat, vatten, tak över huvudet, värme, varandra och till och med ström. En människas värld är ju egentligen inte större än platsen där hon befinner sig och människorna som finns där. Vi kan inte ta in mer och därför kan vi som privatpersoner inte förväntas få stopp på den globala uppvärmningen. Det är bara fåtalet som avstår från att köpa billiga kläder trots att man har fått information om att de sytts under slavliknande förhållanden av människor på andra sidan jordklotet.

Så vad krävs då, funderar Alam, för att vi ska ta hot på allvar och börja agera? Att djur och natur beter sig märkligt (exempelvis hjortar och flamingos) räcker inte, inte heller information om strömavbrott eller kraftiga ljud långt borta. Det är först när den (egna eller barnens) fysiska kropp påverkas som de börjar agera mer förnuftigt och tillsammans.

Det här är en lågmäld dystopi som gör läsaren obehaglig till mods genom att väcka tankar istället för effektsökeri i form av stora händelser, bomber och eldsvådor. Alam diskuterar och raljerar över vad människan är för en sort som fortsätter konsumera som distraktion och säger saker som ”jorden gick under så varför inte dansa?”. Människan styrs av konkretioner även i informationens tid.

Lämna världen bakom dig påminner om succéboken Vägen av Cormac McCarthy. Jag tycker du ska läsa den (båda!) och sen kanske se filmen på Netflix.