Genans och värdighet av Dag Solstad

”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska så tar du lyckan från honom på samma gång.” /Henrik Ibsen (Vildanden).

I min Solstadsdebut är det Elias Ruklas livslögn som ska avslöjas. Det är en smärtsam historia mest för Elias själv. Han försöker hålla lidandet på avstånd genom att gömma sig bakom sin vackra hustru Eva men varken hon eller jag ömkar Elias nämnvärt. Vi är ju alla ensamma åldrande individer som plågas -mer eller mindre – av tillvarons meningslöshet, men att skylla sin ångest på andra är verkningslöst. Elias är en dum jävla karl till protagonist men också en människa att känna igen sig i och kanske lära av – det är en fröjd att läsa om honom.

”Han försökte le, överseende, åt livet och sin egen roll i det, men fick inte till det.”

Han är läraren som luktar gammal alkohol och totalt insnöad i sitt eget ämne utan någon som helst pedagogisk anpassning till eleverna lägger ut texten om detaljer i Ibsens verk. Jag ser honom som en mix av Nina Lykkes Knut och Bengt Eklund (som Sigge berättade om i sitt eminenta sommarprat). Han är i femtioårsåldern och har liksom helt fastnat i negativa tankemönster och beteenden. Knut la all energi på att förakta det moderna samhället, Bengt Eklund hatade Ingmar Bergman och Elias Rukla förtvivlar i sin existentiella och fysiska ensamhet men förlägger det i fruns övervikt. Dessa tre män har gemensamt att de törstar efter ungdomens söta vin som porlade ur halvfulla flaskor, rymmandes hopp om en lycklig framtid och fler tillfredställande glas. Nu är det sprit i Elias flaskor och de är mer tomma än halvtomma. Elias tycks ha avslöjat den mänskliga livslögnen som handlar om att vi försöker skaffa oss en meningsfull tillvaro med hjälp av utbildning, arbete, bostad, familjebildning och vänner. Han kan inte acceptera att livet inte har annat ”än detta” att erbjuda och längtar efter att ha någon att tala filosofi och kultur med. Det ytliga samtal om fotboll, räntesatser och politiker som pågår i lärarrummet och som han visserligen deltar i, gör att han nästan känner sig sjuk så svältfödd han är. Bakfyllan, ironin, intellektuella människor reducerade till låneslavar, ointresserade bortskämda elever och tillvarons meningslöshet får honom att braka loss fullständigt i en oförglömlig scen med ett paraply som vägrar samarbeta. Vi får se en man som i sin idoga jakt efter värdighet faller ner i största genans.

Genom att följa Elias tankeströmmar blir han som person och hans livslögn synlig för läsaren. Han lever med en kvinna som inte älskar honom, hans barn inte är hans och trivs inte längre med sitt arbete. Som ung deltog han i diskussioner genom att upprepa andras åsikter. Han styr inte livets skuta utan verkar åka med som passagerare. Och det jävliga är att han har gett upp kampen och drömmarna om att inta platsen vid rodret.

Istället för att fokusera på vad han måste acceptera och vad han möjligen själv kan förändra låter han sina olustiga tankar studsa mot Eva. Han resonerar kring den löjliga och slumpmässiga skönheten som hon berikats alternativ belastats med, främst under de första decennierna av sitt liv, hur det påverkat hennes identitet, personlighet och till och med yrkesval. Jag är hela tiden mer eller mindre förnärmad men också oupphörligen intresserad – vad ska han komma fram till? Jo, att en vacker kvinna blir kokett (det var denna tillgjordhet Elias fastnade för hos Eva) och kan tillåta sig arbeta med något andefattigt. När hon i medelåldern slipper ur sin skönhets fängelse kan hon bli en naturlig människa, då vill hon kanske utbilda sig och jobba med något viktigt.

”..skönhetens krav på hennes uppträdande hade tyglat hennes naturliga anslag och benägenheter.”

Tyvärr måste jag ändå tillstå att vad som kanske är mest genant och ovärdigt här är Solstads kvinnoporträtt. Resonemanget exkluderar moderskapet vilken jag menar är en minst lika viktig identitetsfaktor som utseende. Elias misogyni säger förstås mer om honom än om kvinnan men jag grinar ändå illa när jag läser om att den overkligt vackra Eva är både skir och skör, stillsam, ständigt lyssnande, möter inte blicken rakt, pratar osäkert med beslöjad röst, hon bär sitt ansikte till beskådan, hon måste beskyddas och huvudkaraktären älskar det. Det är en kort bok men Eva Linde hinner ändå sitta vid sminkbordet två gånger. Sen blommar hon över och blir fet och ful. När Eva inte längre spelar på sin kvinnlighet, när hon kanske äntligen vågar möta hans blick, framstår hon som vulgär för Elias. Klart han är olycklig!

Jag ser ändå Genans och värdighet (1994) som en slags omvänt psykologiskt feministisk undersökning av hur osäkerhet och ångest hos män förhåller sig till missbruk och misogyni. Jag kommer helt klart läsa mer av Dag Solstad (f. 1941).

Frågan som ekar genom boken och som läsaren själv får besvara lyder; Är det (som Relling säger i Vildanden) bäst att hålla livslögnen vid liv?