Fly till vatten och morgon av Thorsten Jonsson

Thorsten Jonsson (1910-1950) även kallad ”Västerbottens Hemingway” skildrar i novellsamlingen Fly till vatten och morgon från 1941 autentiska kriminalfall och placerar oss på dåtida samhällets skuggsida bland kanaljer och utslagna. Som en röd tråd genom de nio berättelserna löper avromantiseringen av brottslingarna som är lågintelligenta, desperata, jagade, missbrukare, förvirrade, barnsliga utan förmåga att styra sina impulser. De framstår mer som miserabla klantskallar än farliga psykopater, även när det gäller allvarliga brott. Novellerna torde vara ett vänsterinlägg i den dåtida kriminalpsykologiska debatten. Jonsson låter dock inte sitt politiska engagemang överskugga prosan.

Hans ”hårdkokta” och ordknappa berättarstil, influerad av samtida amerikaner (Hemingway, Faulkner och Steinbeck som han översatt), löper så lätt. Jag bara sugs in och vips så är boken slut. Han skildrar människor genom deras yttranden och handlingar. Läsaren får själv tolka hur personerna känner sig vilket tack vare skicklig gestaltning, psykologisk klarsyn och underdrifter gör det här till en ganska berörande läsupplevelse.

”Han hörde syrsorna runtomkring sig och hörde att de hade små vassa tänder, dolda bakom djurläppar, och tänderna slöt sig långsamt omkring honom i en allt trängre krets. Snart skulle de ha blivit så många och kommit så nära, att han satt innesluten i dem som i cellen…”

Det handlar förstås nästan bara om män; hembrännaren som barrikaderar sig när fjärdingsman, biltjuven i Mälaren runt (min favorit) som släpps ur fängelset och omedelbart stjäl en ny bil, den arbetslöse, lurendrejaren, alkoholisten med flera och en kvinna som slår ihjäl sin far. Men det är ju också mest män som gör brott med tanke på det ekonomiska ansvaret, aggressiviteten, förbudet mot att visa sig sårbar och så vidare. Tyvärr ingår en portion misogyni här också, trist men realistiskt.