Tvångsamheten är en sammanhängande diktsvit som i sin lyriska framställning bildar en typ av roman. Temat är en kärleksrelation mellan en man och en kvinna som smygande övergår till att bli en relation mellan en förövare, ett offer och ett barn.
Alla delar finns med, som i en skolbok om kvinnomisshandel i nära relation. Vi följer med genom fem faser där materien likt cykeln med de fem elementen föder och förgör varandra. Kärlekens begynnelse som en himlastormande förälskelse. Inledningsvis är den självutplånande komponenten är välkommen. Han är omtyckt, han är framgångsrik, han är snygg och han har bra åsikter. Han tycks vara perfekt.
”JORDMÅN
Varje förälskelse har sin egen jordmån / sina egna lager och horisonter / Under ytan /intimiteten annekteringen / En önskan om att luckras upp av någonting större / än en själv / bli jord / bli gjord / börja om.”
De första varningstecknen kommer kanske tidigt, men i en alltför suddig form för att klarna i den förälskades grumliga blick.
”Din kärlek är ett svart hål / det är oundvikligt / att inte sugas in / ingen undkommer / ditt mörker / materian / delarna som en gång var jag / för evigt försvunna / i din händelsehoristont
ändå är det jag som behöver förklara mig.”
Fler varningstecken. Personlig kritik. Svartsjuka. Vännerna är fel. Han är stressad och blir arg på henne. Men det beror väl på att han mår dåligt? Hon tröstar, försöker laga honom. Mer kritik. Allt är hennes fel. Hon måste förändra sig, han måste visst regissera henne.
”SMÅ SAKER
Du är lätt att älska / även när du behandlar mig / som ett av dina kreativa projekt / för du har ett öga för detaljer / och jag är långtifrån perfekt
kanske ska jag ha / en mindre ful väska / en annan bild på min profil / du väljer en från Bens kalas / för barnbilder är bäst / gör alla andra glada / livet blir en fest
han har tårta upp till öronen / jag syns inte alls.”
”Du är inte ond / men får andra / att krympa / i skuggan av / din litenhet.”
Barnet heter Ben vilket för mina tankar till ett extra ben för relationen att vila på. Men som också gör att det finns mer att skada. Även husdjur kan fara illa. När det psykiska våldet redan är implementerat i relationen kommer det första fysiska slaget.
”Lär mig så småningom att / det gör ont när knoppar bister / men ondare när kroppar gör det.”
”Vet att den värsta stunden / i en människas liv är / när hon börjar tvivla / på sin egen perception.”
”mördade mödrar går inte att spegla sig i”
Texten forsar fram, den drar mig med sig. Det är berörande och välformulerat, ibland fruktansvärt bra. Men den håller inte samma höga kvalitet helt igenom. Jag tycker om tydligheten, att slippa fundera alltför mycket på vad författaren vill ha sagt, men på samma gång saknar jag utrymme för tolkning.
”Gå, gå bara / en fot före den andra / i det våta gräset
Så svårt kan det väl ändå inte vara.”
Eftersom det är den infama verkligheten som ligger till grund för verket är det här en skrift som rör alla.
Senaste kommentarer