Vågorna av Virginia Woolf

Vågorna (1931) sägs vara en av Woolfs mest nyskapande och djärva romaner. Jag förstår varför den omtalas på det här sättet. Jag som älskat allt annat jag läst av Woolf är inte lika betagen av denna modernistiska prosalyriska ”playpoem” som hon själv kallade den. Är det ens en roman?

Den har i vilket fall ett jättebra preludium av Lisbeth Larsson. Men pass upp, varning! Det avslöjar för mycket. Läs det gärna som efterord istället. Dock. Tack vare förordet är jag beredd på att jag behöver knäcka koden innan Woolf börjar prata med mig. Och just så blir det. De första 50 sidorna är förvirrande och frustrerande. Men sen rullar de igång.

Vågorna. Och här gäller det att bara följa med. Man får låta sig tumlas runt, hamna uppochner och tappa orienteringen. Precis som när allt för salt vatten svider i ögonen tvingar jag mig här att blunda. Inte bokstavligt, men för hur jag brukar läsa romaner. Jag låter ljudvågorna från de sex personerna som talar/tänker passera fritt och gå in i varandra.

Vi följer sex vänner via deras medvetanden eller utsagor. Susan, Jinny, Rhoda, Louis, Neville och Bernard (tre killar och tre tjejer). Det finns en sjunde person, Percival, som gestaltas endast genom de andras blick. Han är den fulländade som uppfyller de dåvarande normerna, och som i den här romanen fungerar som spegel för de andra. Likt en omvänd deus ex machina försvinner han från scenen ganska snöpligt. Han dör ingen martyrisk död som soldat utan trillar av en häst helt enkelt. Så slumpmässigt kan det vara! Woolf låter aldrig rostiga manliga machoegenskaper betala sig.

”Ansikten återvänder, ständigt ansikten – de pressar sina sköna drag mot min bubblas väggar – Neville, Susan, Louis, Jinny, Rhoda och tusen andra, vad det är omöjligt att få rätt ordning på dem; att lösgöra vart och ett för sig eller att få fram helhetsverkan – återigen som i musiken, vilken symfoni växte där inte fram med sina harmonier och disharmonier och sina melodier i överstämman och invecklade basteman i understämman! Var och en spelande sin egen melodi, fiol, flöjt, trumpet, trumma eller vad instrument det nu kunde vara.”

De sex personerna kan representera olika individer eller en människas olika sidor. (Den gudomlige sjunde har ingen plats.) Den filosofiska, den förälskade, den svartsjuka, den moderliga, den arbetsföra, den sensibla, den drömmande med flera. Jag tror att Woolf försöker fånga ett – eller flera – liv. Tidens gång. Som vågorna med samma vatten som kommer och går, slår till och drar sig tillbaka, cirkulerar och går runt, går dygnen, veckorna, åren, livet och döden, generationerna. Tiden och livets gång är centrala teman, skulle jag säga. Hur man blir till, hittar en slags identitet, i mötet med andra. Människans liv går i en sorts cykler och samtidigt linjärt, historiskt. Varje kapitel inleds med hur jorden cirklar runt solen under ett dygn. Naturens tid cirklar i alla oändlighet.

”Tisdag följer på måndag; sedan kommer onsdag. Ens sinne får års ringar; ens identitet växer till i styrka; smärtan absorberas av växandet. Medan våra mekanismer med allt större buller och styrka öppnas och sluts, sluts och öppnas, tas ungdomens brådska och hetsighet i deras tjänst till Dess att hela ens varelse tycks röra sig rytmiskt in och ut, fram och tillbaka som fjädern i en klocka. Vad strömmen rinner snabbt från januari till december! Vi förs vidare av denna fors av saker som har blivit så välbekanta att de inte kasta någon skugga. Vi driver med strömmen…”

Woolf försöker, och många verkar vara överens om att hon lyckas, fånga in det mänskliga livets premisser som cirkulerar kring den ontologiska frågan, identiteten, kroppen och själen men jag tycker faktiskt inte att det fungerar helt och hållet. För att det ska bli någorlunda begripligt för läsaren låter hon personerna återupprepa skeenden; Percivals död, Jinnys kyss, Susans svartsjuka med mera. Men jag tänker att det fungerar väl inte riktigt så, att ett fåtal minnen från barndomen väger lika tungt hela tiden, jag tycker det brister i realism. Det får mig att känna den där känslan av att nu läser jag en bok vilken skiljer sig från att vara i diegesens värld.

Här finns också det tvingande normstyrda kvinnolivet omskrivet, som sig brukar i Woolfs böcker, och det lyfter hon bra. Att författaren som skrivit den här boken drabbades av depressioner hade jag kunnat gissa även om jag inte visste det. Det vilar en tyngd över hela romanen.